JAG HAR FÅTT DIAGNOS!

Hurra! Idag fick jag ett superhärligt samtal! Min läkare ringde i eftermiddags och hon sa att alla i teamet var överens och berättade att jag har fått min diagnos och ska få behandling!!! 

Efter att jag lagt på luren så tog det ett tag för det att sjunka in. Först var jag bara nöjd och glad och tänkte mest "okej, nice!". Det kändes konstigt att det kändes så blankt. Jag satt även på tunnelbanan med syrran när samtalet skedde, så jag kunde inte hoppa av lycka. Men efter ett tag började jag känna tårar bakom ögonen, lyckotårar. Jag kände en sprudlande glädjekänsla inom mig och en känsla av befrielse och hopp. Nu är det på gång på riktigt! 

"Är det verkligen min tur nu?!"

Det känns helt overkligt men SÅ HIMLA underbart! Remisser till endokrinologen och plastikkirurgen är ivägskickade. Sent i januari eller tidigt i februari kommer jag ha möjlighet att påbörja hormonbehandling med testosteron. Wow!!! Jag är så himla glad just nu!!!

Utredningsmöte 14: Fjärde mötet med kuratorn

Va! Men Robin, du sa ju att du redan haft sista mötet med din kurator! Jaa mina små gullefrön det gjorde jag, för det trodde jag att jag hade! Men tydligen så behövde jag ses en gång till med min kurator för att hon ville få lite mer underlag inför mötet då mina utredare ska ställa diagnos på mig och ge mig tillgång till behandling.

Hon sa att man kan be om sina journaler och redigera dem även efter diagnos, men att de just bör vara klara när man ändrar personnummer och juridiskt kön. Då ska de vara helt klara och redo att bedömas av andra.

Vi pratade om min relation till min pappa, om när han gick bort och om ifall han visste om att jag var trans. Jag vågade inte komma ut officiellt när min pappa levde. Jag var orolig över ifall han skulle ha svårt med det och ifall det skulle göra familjesituationen svår. Men nu tror jag att hur han än skulle reagerat så skulle han vänja sig. När han gick bort så vågade jag dock komma ut "snabbare", och börja leva som kille endast några månader efter. Jag tycker det är tråkigt att jag aldrig sa något till honom. Det skulle kanske ha stärkt våra band och hjälpa honom förstå mig bättre.

Sen undrade min kurator vilka förändringar i min transition jag mest av allt vill ha och tycker är viktigast. Jag blev paff av frågan och sa "Allt är lika viktigt, varenda minsta lilla detalj. Allt från effekterna av hormonbehandlingen till min mastektomi. Det är helheten som är viktigast".
Jag längtar visst efter vissa saker ganska specifikt just nu, som en mörkare röst just för att den är ljus just nu och tillåter folk att tro att jag är en cis-tjej. Men det betyder inte att den är viktigare än något annat. Jag värderar mest så just nu innan behandling.

Hon frågade "hur långt det skulle räcka" ifall jag bara genomgick en mastektomi, men inte hormonbehandling. Ifall det kanske skulle kännas bra nog/räcka tillräckligt långt. Det är en bra fråga att ta upp eftersom att man ska ge friheten till alla trans-patienter att kunna ifrågasätta hur just de vill transitionera -just eftersom att alla är olika och vill forma sina kroppar på olika sätt. Även om man är transsexuell.
Men jag svarade att det inte skulle räcka på långa vägar. Och om jag någonsin skulle stå inför valet mellan mastektomi och testo, så skulle jag välja testo. Just eftersom det ger en bättre helhetseffekt.

Efter detta 30 minuters långa samtal var hon nöjd och redo för att presentera sitt underlag under diagnossättnings-mötet.

Utredningsmöte 13: Närståendemötet

I veckan hade jag närståendemötet. Mötet är till för att man ska kunna ta med sig olika närstående som familj, partners, vänner, släkt o.s.v. för att tillsammans diskutera vad utredningen innebär för en själv och hur ens närstående på bästa sätt kan stötta en genom ens transition. Läkaren är alltid med under mötet och sen är antingen psykologen eller kuratorn närvarande.

Man pratar om det som kommer hända en själv efter att man har fått sin diagnos t.ex om hormoner och operationer, juridiskt kön, hur allt går till och hur det känns för en själv och för ens närstående. Här kan även utredarna hjälpa till och ge stöd ifall ens närstående har missförstått något. 

Jag hade bara med mig familjen, mamma och syrrorna, förutom en syrra som bor långt bort. Jag kände inte att jag behövde ha med några vänner eller andra släktingar. Jag känner att det är viktigast att det är just familjen som har bäst koll som får vara med i diskussionen.

Mina utredare, läkaren och psykologen, frågade mina familjemedlemmar hur de har uppfattat situationen, att jag är en trans-kille. T.ex om de blivit överraskade, om de förstår, om hur de känner inför att jag går på utredning för att få hormonbehandling och operation o.s.v.

Min familj vet ändå redan det mesta eftersom att jag uppdaterar dem hela tiden om hur mötena har gått, hur jag känner och vad jag vill göra i framtiden. Så mötet gick väldigt bra och det blev klargjort från allas håll att jag verkligen behöver behandlas med hormoner och operationer för min könsdysfori och kroppsdysfori. Alla tyckte det och var på samma sida. Min läkare och min psykolog tycker att jag ska få behandlas, vilket också betyder att de kommer sätta diagnos på mig. 

Diagnosen borde förhoppningsvis sättas före jul, men allt beror på ifall alla utredarna (läkaren, psykologen och kuratorn) kan hitta en tid tillsammans som passar så att de kan sätta diagnos på mig och skicka iväg remisser och vårdintyg till hormonläkare och plastikkirurg. Jag hoppas det sker innan jul men är helt förberedd på att det kan hända efter årsskiftet.

Transläger för dig mellan 12-20 år!

Nu är det på G igen - ett Transläger! 

Lägret är för dig som är transidentifierad och är mellan 12-20 år gammal. Lägret kommer vara på Barnens Ö mellan datumen 31:a januari - 2:a februari. Senaste datumet att ansöka är den 15:e december! Jag har ansökt och hoppas att jag kommer med! Jag var på det första translägret som anordnades i somras. Du kan läsa om min upplevelse här! Jag klipper in infon från eventet på Facebook:

Nu när mörkret och kylan kommer, vad är bättre att än att åka iväg en helg, mysa, lyssna på bra föreläsningar, träffa nya människor och för en gångs skull bara vara? Inget gissar vi, och öppnar nu anmälningen för vinterns transläger.

Du som söker lägret är transidentifierad på något vis, mellan 12-20 år gammal och medlem i RFSL Ungdom (det kan du bli på plats, eller via webben:http://www.rfslungdom.se/press/bli-medlem-50-kronor )
Lägret går av stapeln 31:a januari - 2 februari. Lägret är kostnadsfritt, och för er utan SL kort hoppas vi kunna stå för reseersättning. Personer ur RFSL Roslagens upptagningsområde har förtur. Vi kommer hålla till ute på Barnens ö, lokalerna är tillgängliga och vinterbonade. Det kommer finnas transkompetenta ledare på plats.

Anmälan är bindande från eran sida. Ni får en bekräftelse på att vi har mottagit er anmälan - men det är först efter anmälningstidens slut som ni får reda på om ni har kommit med på lägret eller inte, då kommer det komma vidare information om lägret, hur vi tar oss dit, vad som händer. Om ni inte kan närvara på lägret och inte har meddelat oss 14 dagar innan eller har läkarintyg kommer ni få betala 400 kr.

Om ni åker långväga ifrån får ni räkna med att vara borta från eventuell skola/jobb hela fredagen, vi kommer mötas upp fredag eftermiddag.

Är du under 18 år kommer vi att behöva målsmans tillstånd, det kommer dock inte framgå av information eller tillstånd vilket typ av lägret det är - bara att det är ett läger som RFSL Ungdom Roslagen och RFSL Roslagen arrangerar. Godkännandet från målsman som ska skickas in till oss bifogas i samma mail som ni får bekräftelse på att ni kommer få delta på lägret.

Sista anmälningsdag är den 15 december.
För frågor, maila oss på: roslagen@rfslungdom.se
Anmälan görs via länk: https://docs.google.com/forms/d/1oi21a-eumkL4jdtIypEessB0UcaBeEjo3v4TXuN74m0/viewform

Transgender Day of Remembrance (TDoR) - RFSL Stockholm

Idag, den 20:e november, så har jag tagit del av den årliga Transgender Day of Remembrance. En dag att uppmärksamma de hatbrott som transpersoner utsätts för i vårt samhälle, enbart på grund av transfobi. Vi samlas tillsammans och minns, hedrar och hyllar de transpersoner som inte längre är med i kampen. Vi hyllar den gemenskap som finns mellan oss.

RFSL Stockholm höll i det underbara eventet med hyllningar och olika uppträdanden. Det har varit stärkande och på samma gång känslomässigt nedbrytande. Över 200 namn lästes upp som tillhörde transpersoner och personer som uppfattats vara transpersoner som blivit mördade på grund av deras utseende och/eller könsidentitet, endast under år 2013. Tyvärr kommer det finnas tusentals nya namn att läsa upp flera år framöver. På samma gång finns det även ett otroligt stort mörkertal vid sidan av, men idag minns vi även dem. Jag kommer ha dem i tankarna och hjärtat året om då jag för resten av mitt liv kommer fortsätta kämpa för våran rätt att vara de som vi är.

I slutet av kvällen tände vi lyktor som fick segla iväg uppåt för att lysa upp himlen i deras ära. Vi kommer aldrig att glömma våra systrar, bröder och syskon, deras kamp och deras lidande. Ni finns i våra hjärtan, för alltid. Vi ska fortsätta kampen.

Hela kvällen blev filmad och kan ses online, så att du kan ta del av det om du missat denna speciella dag. Här är länken: http://bambuser.com/v/4115067

Utredningsmöte 12: Femte mötet med psykologen

Hej kära läsare! Detta möte gick förbi ganska snabbt! Jag och psykologen gick igenom det sista som han skrivit till i journalen om mig. Det enda problemet var att han skrivit "hon" lite var stans, men han skrev också "han" på lika många ställen. Det var förvirrande att läsa och lite lustigt att han prickat 50/50. Han sa såklart förlåt och skulle genast ändra det.

Jag vet att han kollat igenom mina gamla journaler och samlat fakta från dem och även tagit med det i journalen som han själv nyss skrivit, och där står mitt gamla namn och "hon" överallt. Då kan det kanske bli lite förvirrande när han försöker sammanställa allt. Aja!

Sen snackade vi lite om närståendemötet (innan kallat anörhigmöte) som snart ska ta plats! Då är tanken att läkaren och antingen psykologen eller kuratorn kommer vara med i ett möte då jag tar med de som står mig nära och snacka lite om vad för slags utredning vi gjort och vad som kommer ske efter att jag fått diagnos, de olika behandlingarna och kirurgiska ingreppen som är möjliga för mig. Vi bokade in det preliminärt i tidig december, får se om läkaren verkligen har tid då. Nu är psykolog-delen klar i alla fall!

Vi pratade även om frågan att frysa ägg, men det tänkte jag skriva om i ett separat inlägg lite senare där jag drar upp allting som jag hittills lyckats räknat ut! Så det blir allt som uppdatering för denna gång än så länge! Ciaoo!

Utredningsmöte 11: Fjärde mötet med psykologen

Den här gången var det tänk att vi skulle gå igenom några få frågor från ett häfte som vi inte hann med helt förra gången. Men det tyckte inte min psykolog var nödvändigt verkade det som, vi gjorde inte det. Vi kollade istället igenom vart jag hamnade på olika skalor genom svaren jag givit. Skalan gick från extremt lågt, lågt, genomsnittligt -och upp till extremt högt.

T.ex: "Extrovert" - där hamnade jag på "extremt högt", eller "Öppen", där hamnade jag också på "extremt högt". Sen var det flera personlighetsdrag som mättes på skalan men det kommer jag inte riktigt ihåg var dem va! Han frågade ifall jag kände igen mig i resultaten, ifall de stämde in o.s.v.

Det gick snabbt! Under resten av mötet fick jag läsa igenom allt det som han skrivit ner i sin sammanställning om mig hittills. Det var kul att han fått med så mycket om mig, det täckte liksom hela min uppväxt och mina könsidentitetsfunderingar. Allt var inte färdigskrivet dock, vissa saker hade han inte hunnit sammanställa än.
Inget behövde riktigt ändras på, bara något konstigt ordval! Sen bad han mig att återberätta saker som han inte lyckats anteckna ner bra nog, han bad alltså om ytterligare information till delar av rapporten där han tyckte det fattades. Han frågade några nya saker också som vi tidigare inte diskuterat.

Han sa att vi nästan var helt klara, men vi ska ses en gång till för att jag ska kolla igenom den slutliga rapporten. Han sa att vi antagligen kommer hinna klart då, men såklart vill inte ta ut något på förhand som vanligt, utan det känns okej ifall det kanske tar ett till möte! Nästa möte ska vi även prata om vad komma skall, min fysiska transition och liknande, hur det känns för mig och vad jag kan förvänta mig o.s.v.

Angående nedfrysningen av ägg! Min psykolog sa att jag kunde vända mig till en fertilitetsenhet som han trodde låg i Solna. Men nu för tiden heter det inte fertilitetsenhet, utan Mottagning Reproduktionsmedicin, och den ligger i Huddinge. Jag ringde dit men de sa att en läkarremiss alltid krävs för behandling hos dem. Och så måste en basutredning vara utförd innan behandling kan påbörjas.

Så jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Jag ska be min psykolog nästa vecka att hjälpa mig få en läkarremiss till reproduktionsmedicinska mottagningen så att jag åtminstone kan få en basutredning påbörjad, men jag kommer inte kunna frysa ner ägg och få bidrag innan diagnos såklart. Är sååå himla ångestfylld över ifall detta kommer dra ut på min testosteronbehandling jättemycket. Aja, fortsättning följer hörrni!

Utredningsmöte 10: Tredje mötet med psykologen

Dagens möte gick väldigt snabbt! Jag hade bara en timma på mig att prata och vi skulle gå igenom flera frågor ur ett häfte som bara hade "Ja" eller "Nej" som svarsalternativ. Frågorna som jag svarat "ja" på skulle jag ge motivation på till varför jag svarade så.

Frågorna i häftet var uppdelade i olika delar, ungefär tio frågor är kopplade till en viss del som beskriver olika beteenden. Det vet man inte under tiden man fyller i det såklart, men vi pratade om varje del även om jag inte svarat ja på nån fråga. Tio frågor kan t.ex beskriva en person som har svårt att lita på andra och ofta är aningen kritisk och negativt tänkande. Ifall man svarade ja på många frågor som tillhörde samma del så kan det peka på att man har ett speciellt utstickande personlighetsdrag.

Jag hade bara svarat ja ungefär 12 gånger, men vi gick igenom alla delarna ändå för att se ifall jag verkligen inte kände igen mig i de olika beteendena och tankesätten som är kopplat till frågorna. Men jag kände inte igen mig i någon av delarna som vi hann gå igenom och min psykolog sa att min motivation till mina ja-svar inte riktigt stämmer in på meningen med frågan egentligen. T.ex  "Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig", då menas det mer att man verkligen inte känner att man bryr sig om vad andra tycker och att ens egen åsikt går före andras. Och det jag menade var att jag inte tar åt mig även om folk t.ex säger att jag är en tjej trots att jag berättat att jag är en transkille.

Vi pratade så mycket att vi faktiskt inte hann med alla frågor! Och alla ja-svaren jag gav har hittills inte ens räknats som "riktiga" ja:n! Han sa att nästa gång, vilket är om två veckor ungefär, så kommer vi antagligen bli klara ifall något annat inte kommer upp på vägen. Men jag lyssnar inte på honom haha, alltså sånt vet man aldrig så jag räknar med att det tar två gånger till så att jag inte har för höga förhoppningar!

Om vi hinner klart nästa möte så ska vi också försöka gå igenom vad han skrivit. Det verkar väldigt lovande faktiskt, han har en positiv uppfattning av mig.

Nyklippt - Klassisk herrfrisyr

Idag klippte jag mig hos en ny frisör, han var billigare och närmare mig. Först tänkte jag att jag skulle skaffa en mer modern och ungdomlig stilig frisyr (lite faux hawk-aktig), men sen kom jag på att jag säkert kommer se ännu yngre ut då som kille haha! Så jag tänkte skit it, nu kör vi på en stilig klassisk herrfrisyr. Jag fick inget snaggat med maskinklippning utan han klippte allt kortare för hand. Tycker att det blev bra!

Utredningsmöte 9: Andra mötet med psykologen

Idag hade jag andra mötet med psykologen! Dagens möte gick ut på att gå igenom blanketterna och formulären som jag fått med mig hem. Ur första häftet gick vi bara igenom vissa frågor som jag gett ett "utstickande" svar på, ifall jag svarat med en högre siffra på en viss fråga, till exempel: Jag har problem med att sova - 3: Mycket. Ni kanske hajar grejen?

Det första häftet vi gick igenom handlade alltså om hur man mår som person, om man upplever problem eller obekvämligheter och genom att ringa in olika nummer visar man till vilken grad man upplever problemen och det kan vara inget alls till jättestarkt. 

Han var förvånad över hur få saker som jag faktiskt visade att ha problem med. Och de problemen handlade faktiskt endast om sömnstörningar och ryggproblem inte något annat psykologiskt eller så. Det andra häftet handlade om hur man uppfattade sig själv, om hur pass mycket man känner att man tycker om sig själv, hur mycket man tar hand om sig själv och så vidare. Jag hade ovanligt högre poäng på mer positiva saker som att ta hand om sig själv och tycka om sig själv och lägre resultat på mer negativa saker (kommer inte ihåg så mycket om vad det var).

Han verkade nöjd med dem resultaten! Det var inte några svar som verkade "oroande"/visade tecken på psykisk ohälsa förutom att jag känner mig fångad och ångestfylld då och då upp och ner. Men jag förklarade för honom att det var kopplat till min könsdysfori och att det inte handlade om att jag till exempel känner mig fångad i en depression som är svår att komma ur. Vi diskuterade ganska snabbt men väl ingående på de få "oroande" svaren i blanketterna och i formulären och vi hann gå igenom det mesta. 

Vi gick igenom det tredje häftet väldigt annorlunda från de andra. Det gick ut på att han skulle intervjua mig. Han hade ett anteckningsblock och ett häfte som han läste upp olika frågor ur, som jag antar är kopplade till vissa områden där mina svar stuckit ut? Det är svårt att förklara jag hängde inte riktigt med själv. Det fanns flera uppföljningsfrågor till vissa områden för att han skulle få ett mer utvecklat svar på hur exakt jag känner mig. Vi hann inte klart med "intervjun" utan vi fortsätter med den nästa möte och efter det finns det ett fjärde sista häfte till att gå igenom. Sen är vi nog klara.

Mötena har hittills tagit en och en halv timme men nu bokade han bara in en timmes möte nästa vecka, jag antar att vi inte behöver mer tid. Fast det kan man inte veta helt säkert på så jag tar inte ut något på förhand!

Spara könsceller!

Tänkte informera om att jag planerar på att spara/frysa ned mina ägg/könsceller innan jag påbörjar testo-behandling på grund av att man måste gå igenom en östrogenbehandling innan man fryser ner äggen. Det är det jag har läst i alla fall, det kanske det inte är helt nödvändigt men jag vill göra det för att få bästa resultat och för att öka valmöjligheter till att skaffa barn i framtiden. Jag hoppas att jag kan få göra det innan real life test perioden (leva som sitt sanna kön i ett år efter diagnos), men jag är inte säker.

Visst kan jag adoptera barn, det har jag inga motstridiga känslor gentemot. Men jag har ingen aning om hur det blir, vad jag är bekväm med eller inte, vad den/de jag skaffar barn med är bekväm/a i och vad som känns bäst, viktigast och smidigast för oss. Så jag lägger ett säkert kort! Visserligen säger  lagen mot embryodonation att den enda personen som man får sätta in sina ägg i är sig själv, alltså inte i sin partner eller någon annan. Men för helvete, det ska vi ändra på!

Jag vet inte så mycket om själva ingreppet, om hur östrogen-behandlingen går till, hur man sparar/fryser ner det eller om hur man sedan använder äggen. Jag vet inte heller om man får pengabidrag och så vidare men det kommer jag nog få svar på då min diagnos ställs och då jag får tillfälle att diskutera och göra nåt åt saken! 

Jag vet inte hur pass mycket det kan störa testo-behandlingen, hur mycket den kan bli uppskjuten eller så men det är värt det ifall jag får göra den direkt efter diagnos. Just nu är mina ägg som friskast och fräschast och jag vill inte avbryta testo-behandlingen för att göra det senare i livet, det kommer bli ännu jobbigare. Jag känner mig ångestfylld över östrogen-behandlingen som jag kommer gå igenom. Jag är bara rädd för vad som händer med kroppen, om den "fylls ut" och blir ännu mer feminin... Suck, men motivationen är stark!

Edit: Man kan ta ett piller i samband till östrogenhormonbehandlingen som gör att det inte på verkar resten av kroppen, utan endast lokalt! Hurra, no worries!

Utredningsmöte 8: Tredje mötet med kuratorn

Kuratordelen avslutad! Idag hade jag mitt sista möte med henne. Förra mötet sa hon att vi skulle titta igenom hennes anteckningar och kolla så att inget var fel. Men vi hade tydligen redan gått igenom allt förra gången så vi pratade mer om min framtid (efter fysisk transiton) i stället så vi fick mer att prata om -och mer att anteckna!

Jag berättade för henne att jag kommer känna mig otroligt lycklig och lättad efter att ha gått på hormonbehandling ett längre tag (och ser betydligt manligare ut) och efter att jag opererat bort brösten och istället får ett manligt bröst! När jag får mitt pass i handen där det står att jag är en man så kommer jag hoppa jämfota av glädje! Jag kommer känna mig bekväm i mig själv, i min kropp. Jag kommer se ut dem den jag känner att jag ska vara, jag kommer se mer ut som en biologisk man!

Medans jag berättade om det här för henne så blev jag nästan tårögd, bara ut av tanken på hur mycket lättare livet kommer kännas och hur mycket jag faktiskt ser fram emot det. Jag berättade om hur mycket bättre jag kommer må. Jag kommer kunna ge så mycket mer och ta del av så mycket mer då min kropp inte känns lika mycket som ett stort hinder och som en obekvämhet.

Många dagar med lyckotårar framför spegeln lär det bli i stället för ångestkänslor, äckelkänslor och självhat. Kuratorn log när jag förklarade allt detta för henne medans hon antecknade lite. Jag bad även om att bli kallad till ett separat möte med henne för att kolla igenom sammanställningen av hennes intryck av mig innan utredningsteamet ska bestämma ifall de ska sätta diagnos på mig. Annars får man en kopia hemskickad och måste ringa ifall nåt känns fel. Det mötet kommer ske innan psykologdelen är slut såklart så att det inte fördröjer utredningstiden. 

Jag är inne på sista utredningsdelen, jag är så nära! Åkte hem med sprudlande lycka i bröstet av all framgång!

Fan vad jag är redo!

Utredningsmöte 7: Första mötet med psykologen

Första mötet med psykologen avklarat! Så härligt. Han var trevlig och lugn, men kändes lite svår att konversera med. Han var så tyst och "super-lyssnig". Jag antar att det ingår i psykologrollen. Hur som helst så ska du få höra om hur dagens möte gick!

Vi började med att jag fick introducera mig själv, vad jag kallas och när jag kom ut. Han frågade om hur jag växte upp som barn och hur min familj ser ut. Han ville specifikt veta om hur jag mått som transperson genom livet, hur min könsidentitet har sett ut genom åren och hur jag mått innan och efter insikten om att jag var en kille i en tjejkropp. Vi pratade inte så ingående om det först i början, utan jag skulle göra en annan grej först.

Jag fick fylla i ett formulär genom olika svar som jag kunde ringa in, alltså: "Alltid", "Ofta", "Ibland", "Sällan" och "Aldrig". Det var inget nytt för mig! Frågorna handlade om hur min könsidentitet och könsuttryck har funkat de senaste 12 månaderna. Till exempel: De senaste 12 månaderna har jag känt mig mer som man än kvinna. Vissa frågor var jättekonstiga och svåra att förstå, också dumt uttryckta som "Under de senaste 12 månaderna har jag känt att jag vill bli en kille". Hur många gånger måste vi transsexuella berätta att vi inte vill bli ett kön, utan att vi är och identifierar oss som man/kvinna. 

Efter att jag fyllt i det så diskuterade vi mina svar på ett fåtal frågor som han ville gå in djupare på. Det behövde inte handla om de 12 senaste månaderna heller, utan hur jag känt innan det också. Det blev mycket snack om just barndom till tidig ungdom. Mycket om vilka slags vänner jag hade, tjejer och killar, vad jag gillade och göra och så vidare.

Allt vi pratade om var inriktat på könsidentitet. Ett väldigt bra och värdefullt samtal! Jag fick till och med ut lite nytt, inte bara repetition från läkaren och kuratorn. Han sa att det verkade som att jag alltid har haft någon slags upplevelse att vara kille genom hela livet. Och så är det ju, på ett eller annat sätt. Kanske inte just att jag tänkte "jag är en kille" sen jag var 5, men det började med vissa tankebanor redan där. Skönt att han bekräftade att han förstod det och tog det till sig.

Och nu har jag blivit hemskickad med massa papper som jag ska fylla i och kryssa i. Jag skickar allt tillbaka i ett brev som han ska kolla på nästa vecka, och så ses vi näst-nästa vecka igen. Kul, kul!

Edit: Har nu svarat på alla frågorna, allt som allt 480 stycken. Det klarade jag av under en timma!

En insikt för både trans- och cis-personer

Är det inte bara så himla befriande för en själv som individ att se världen ur ett normbrytande (queert) perspektiv?

Jag känner verkligen inte att jag "behöver" vara på något speciellt sätt. Det finns ingen checklista för mig hur jag ska vara för att tillhöra ett kön, och samma sak gäller för DIG. Det enda jag behöver är att: Identifiera mig som man. Och voilà, jag är en man!

Jag behöver inte kunna klämma 10 öl eller gilla sport och motorer, spela tv-spel, vara brett byggd, kraftig, vältränad, stark, maskulin, heterosexuell, tuttfixerad, ha temperament, vara orädd, okänslig, stabil, o.s.v, o.s.v. Jag är ju som jag är och visst räcker det allt. Samma sak gäller också dig!

Så många mår dåligt över sina kroppar och utseenden just för att de inte stämmer överens med en idéelt "snygg man/kvinna". Och det är så jävla trist. Du är aldrig mindre ut av en man/kvinna för att du inte passar in i dessa ramar. Det ÄR svårt att se hur fantastisk man själv är och inse sitt eget värde. Men håll ut och öppna ögonen så att du kan hitta de olika slags vägar du ska gå för att kunna älska dig själv, just precis som du är som man, kvinna och annat!

Kallelse till psykologen!

Idag fick jag ett väldigt oväntat telefonsamtal! Det var nämligen psykologen i utredningsteamet som ringde mig. Han sa att min kurator hade skickat en remiss och att jag skulle få komma till honom! Jag blev så himla glad!

Han sa att vi kunde boka en tid, och jag sa att jag ville ses så tidigt som möjligt såklart! Och hör och häpna, jag ska redan få komma till honom i början av nästa vecka, till och med innan jag har mitt sista möte med kuratorn! Jag träffar alltså dem lite parallellt. Jag har även hört att det brukar vara så med psykologen och kuratorn, att man träffar dem parallellt ibland. Hans möten är en och en halv timma långa till skillnad från de andra som man har en timma med.

Om tempot hålls uppe så här så att jag får träffa kuratorn en sista gång och psykologen kanske upp till 3 gånger varje/varannan vecka, så lär ju jag få min diagnos innan årsskiftet! Ja, så länge min läkare får tid att titta igenom alla papper och godkänna mig, hon ska tydligen ha makten över det. Och hon är även den som har mest att göra och har minst tid. Så vem vet egentligen hur det blir! Hur som helst är jag lycklig av att det flyter på just nu!

Efter min diagnos blir det dags att träffa endokrinologen och efter det får jag mina hormoner utskrivna, makalöst! Första hormonsprutan lär hända någon gång mellan december-februari tror jag, helt beroende på vilka slags tider jag kan få. Det här är så spännande! 

Utredningsmöte 6: Andra mötet med kuratorn

Det rör sig framåt nu! Andra mötet avklarat med kuratorn och hon sa att det bara behövdes ett till möte! Snart är jag inne på sista delen i utredningen, psykologens del, och efter det är det dags för diaaagnoooos! Hoohoho!

Idag gick vi över det vi pratade om förra gången och jag lämnade in min 5 sidors livsbeskrivning om mig själv, lol. Men det tyckte hon var bra, att den var så lång alltså. Då har hon ett sjysst underlag! 
Hon läste upp lite av hennes anteckningar av det jag sa när vi senast pratade och kollade ifall allt stämde. Sen ställde hon mig följdfrågor på det vi pratade om innan för att allt skulle bli klart och tydligt och även så att jag skulle få chansen att utveckla mina svar ytterligare. 

Vi pratade inte om något nytt riktigt utan vi sammanställde min uppväxt så gott det gick och pratade kring det ganska så lättsamt. Vi drog över på tiden tio minuter eftersom hon var sen. Jag satt i väntrummet och blev otålig och gick runt i cirklar! Haha!

Nästa gång vi ses så ska hon låta mig läsa igenom hennes sammanställda anteckningar och se till att allt ser bra ut. Den här gången fick jag en ny tid bara två veckor iväg, det var snabbt! 

Nu börjar allt kännas mer som på riktigt! Det börjar bli riktigt spännande! Jag känner mig alldeles ivrig av att komma så pass mycket närmare diagnos, hormoner, operationer och rätt juridiskt kön! Om några månader bara, säkert någonstans kring januari-februari, så tar jag min första testosteronspruta, helt sjukt! Jag känner mig sjukt redo men på samma gång är det lite läskigt nästan! Woo!

                                                                                 Så häär ser väntrummet ut!

Lägg transitionen lite åt sidan

Jag försöker ta vara på livet på nya sätt. Det kanske låter klyschigt men att leva i nuet är en av metoderna. Jag tänker på vad som händer i mitt liv just idag,  just nu. Jag försöker att inte bara längta och längta efter nästa möte inom könsidentitetsutredningen, bara för att jag är så himla ivrig och otålig för att få börja på hormonbehandling och få min mastektomi avklarad.

Jag försöker liksom lägga transitionen åt sidan för det mesta och istället låta mig själv tänka på det när det faktiskt är dags för nästa möte. Kanske bara någon dag eller en timma innan. Jag inser att jag missar så himla mycket genom att bara vänta och längta. Jag missar så mycket av att bara fokusera på hur jag fortfarande ser ut och känns likadan till kroppen precis som alla dagar innan. Jag har svårt att tänka utanför den negativa tankebanan, kanske just för att den är så stark och påfrestande.

Men en dag så kommer jag ändå få min diagnos "Transsexuell" och efter det börjar alla behandlingarna. Det tar en viss tid, absolut, och det kan kännas outhärdligt. Men en dag så kommer det ändå vara över och om kanske fyra år eller så, så har jag kanske blivit den unge mannen som jag just nu bara kan drömma om att vara. 

Det är viktigt att också ta del av livet på andra plan som inte alltid behöver vara relaterat till ens trans-status. Det är bra att lämna plats för annat i livet, som vänner, familj, intressen, upplevelser och upptäckter. 

Jag sysselsätter mig just nu med en kravlös experimentell konstkurs på en folkhögskola, och det hjälper mig verkligen ofta att få bort fokusen från att jag är en transkille i en kvinnokropp som just nu går igenom en otroligt trög process inom vården och hos staten. Jag har underbara kurskamrater som accepterar och respekterar mig som kille, så jag slipper liksom att ens tänka på att jag är trans. För jag är ju bara jag, Robin, en till egen person.

Så lägg transitionen lite åt sidan ibland ifall du märker att det nästan är allt som du tänker på under dagarna och fyll livet eller huvudet med något annat som kan hålla dig igång och motverkar dig från att fastna eller kanske bli nedstämd. För visst är vi ändå mer än endast personer med motsatt könsidentitet till våran kropps biologiska kön!

Det finns så mycket mer till livet att lägga märke till, uppleva och ta del av, så missa inte det! :)

Utredningsmöte 5: Första mötet med kuratorn

Nu bär utredninge av igen! Efter en lång paus över sommaren så har nästa del tagit fart, kuratordelen! Kuratorn har i uppgift att utreda ens sociala del av livet, hen är även kallad "socionom". Get it? Min kurator var trevlig och lugn, men kunde på samma gång hålla fart i samtalet.

Hon frågade mig om hur jag bor just nu, med familj eller inte, hur min relation är till dem, sen om vad jag sysslar med nu för tiden, vart jag gått i skolan, hur skolan var för mig, ifall jag har en parner, ifall om jag har vänner, vad jag gör på fritiden och så vidare. Vi pratade om min uppväxt, mina upplevelser, tankar och känslor.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord som hört till mitt sociala liv ända sedan jag var ett litet barn tills nu. Så kort sagt pratade vi om mycket! Och det gick jättebra. Allting behövde inte vara transrelaterat men så klart blev det också så, eftersom jag faktiskt är en transperson med "transerfarenheter". Jag kände mig trygg i att berätta om mitt liv för henne och hon hjäpte mig att hålla mina historier på spåret, allt gick så smidigt som möjligt.

Efter att vi pratat i vad som kändes som en evighet men faktiskt bara var en timma, så gav hon mig en "hemläxa" tills nästa gång. Jag ska utifrån vissa frågor på ett papper göra en "levnadsbeskrivning" om mig själv som person. Det är många breda frågor om hur mitt liv och min vardag ser ut. Hon sa att jag kunde skriva så utförliga svar som jag kunde. Och det lär inte bli ett problem för mig! Det ska faktiskt bli kul!

Vi bokade ett till möte i slutet av September!

Kontakta mig!

På min e-post kan ni kontakta mig när som helst! Jag läser mailen dagligen. Om ni har några frågor kring trans-relaterade saker så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem. Men i första hand är ju Google också eran vän.

Ni kanske känner för att kontakta mig ifall ni fastnat eller har det svårt och söker råd eller stöd. Jag tycker att det är jättetrevligt när jag får personliga meddelanden från er läsare. Fler och fler skriver till mig nu för tiden. Många har frågor om vården, om att komma ut, om hur man ska orka stå ut i sin nuvarande kropp, med mera. Jag får ta del av människors livshistorier och får chansen att hjälpa till. Vissa vill berömma mitt skrivande och uttrycka sin uppskattning och önska mig lycka till i fortsättningen. Jag värderar detta väldigt högt.

Vad det än är som ni har på hjärtat, så tvivla inte. Skicka iväg ett mail! Jag skriver inte den här bloggen för mig själv, bara så att jag ska ha något att se tillbaks på eller minnas. Jag skriver det här för er. Ni som är i samma situation eller är nyfikna/intresserade. 

Jag önskar att kunna uttrycka min historia på samma gång som jag hoppas kunna utbilda, underhålla, inspirera, och stötta andra i samma situation eller de som är närstående till en transperson.

Reportage - Mitt panelsamtal under Pride!

Hur kunde jag missa att det fanns ett reportage om ett av panelsamtalen som jag deltog i under Pride? Reportaget heter "Frihet på nätet" och handlar om hur vi deltagande upplever internet som hbtq-person. Vi pratade om hur det kunde vara bra, dåligt, tryggt, säkert, farligt, förtryckande, befriande, informativt och massa annat!

Utdraget citat från mig: "Det hjälpte mig jättemycket när det gällde att hitta information i transfrågor och det hjälpte mig att bli bekväm i min identitet"

LÄNK!: http://www.stockholmpride.org/Pride-House/Reportage-och-bilder/Frihet-pa-natet/

                                                                                          Foto: Mattias O

"Men du skulle kunna vara en så snygg tjej"

Jag brukar inte bry mig om att komma ut till nytt folk som tror att jag är en tjej och t.ex. säger "hon". Det känns oftast inte värt ifall jag kanske träffar dem ytligt och kort och ändå inte kommer träffa med dem igen, eller ifall jag inte ens hinner förklara. Men om jag samtalar med någon ny som påpekar att jag är en tjej, t.e.x genom att säga "du är en väldigt maskulin tjej" eller "du är en speciell tjej", så måste jag säga att jag visst inte är en tjej utan en kille. Det skulle inte kännas rätt att låta det passera förbi. I dessa lägen måste jag stå upp för mig själv.

Men när man kommer ut som transsexuell till nybekanta/främlingar så är det inte alltid så att de förstår. Vissa har aldrig hört ordet "transperson" förut och de flesta har inte koll på vad att vara transsexuell innebär. Många misstar sig och tror att jag är en tjej som "vill bli kille". De tror att vara transsexuell på något sätt är ett val, en preferens över att vara en cis-person. Och dem kan inte ha mer fel än så.

Jag "byter" inte heller kön, utan jag korrigerar kroppen till det könet jag tillhör, jag förändrar kroppen så att jag kommer kunna se ut som den killen jag är. Hur min kropp än må se ut så förändrar det inte faktumet att jag alltid varit en kille, jag har aldrig varit en tjej. Jag har bara sett ut som det enligt normen. 

Det värsta argumentet folk kan dra till varför jag borde leva som tjej istället för kille, är att jag skulle vara en så snygg tjej. Det skulle ju vara så mycket lättare för mig då, att vara en het brud med snygg kropp istället för att bli en okej-snygg kille utan kuk som de flesta inte kommer uppskatta. Herregud. Det visar ju bara på att majoriteten inte förstår att man inte kan "bli en tjej igen" om man har en permanent upplevelse av att vara en kille. Samhället är så outbildat.

Jag blir upprörd när jag hör den kommentaren. Som om transsexualism kan vara ett val, något man kan övervinna. Som det inte vore något allvarligt, trots att det får så många att skada sig själva, tänka självmordsbenägna tankar och faktiskt begå självmord. Det är inget att underskatta eller att sopa under mattan.

Om jag skulle vara tvungen att leva som kvinna så skulle det ta kål på mig till slut. Jag skulle bli så olycklig så att jag inte skulle bry mig om att ta hand om mig själv. Jag skulle vilja skada mig själv, min kropp. Jag skulle hata mig själv och bli så äcklad av hela min existens. Jag skulle nog inte finna någon anledning till att fortsätta leva då jag skulle vara så olycklig. Så nej, det skulle inte bli lättare för mig att leva som "en snygg tjej". Det funkar inte så. Man måste få bli den man är innerst inne och den man önskar att vara, alla transpersoner ha rätt till det. Ingen utanför ska ha rätt till en åsikt om hur ens kropp ska bli eller fortsätta vara.

Det är upp till en själv vad man måste göra för att bli lycklig, hel och bekväm.

Hej nästa del i utredningen, hejdå Cerazette!

Jag ringde till ENID-avdelningen på Huddinge Sjukhus idag och kollade ifall jag hade fått en tid till nästa del i utredningen. Och det hade jag minsann fått! Den 10:e September bär utredningen av igen efter en paus under sommaren! YES!

Jag har slutat ta Cerazette (östrogenfria mini p-piller) eftersom det inte hjälpte mig att bli av med mensen. Jag vill inte fiffla med andra preventivmedel, jag orkar inte riskera att gå igenom samma sak igen. 2-3 menscykler i månaden + andra biverkningar. Jag får fortfarande inte börja med stopphormoner för min läkare. Jag ska försöka snacka med psykologen/kuratorn om detta och försöka tvinga henom att åtminstone skickat en remiss till endokrinologen med min önskan. Sen kan ju endokrinologen neka men jag vill i alla fall försöka, jag tror faktiskt att min läkare har fel. Jag har rätt till det här.

Jag måste ställa in tiden med gynekologen på SÖS som min läkare trodde skulle kunna hjälpa mig. Jag är ute på landet den här veckan och jag hinner inte tillbaka till Stockholm tills den 26:e augusti då jag egentligen skulle träffa henne. Hon skulle ändå inte kunna skriva ut det till mig, barnmorskor/gynekologer skriver endast ut preventivmedel och andra läkemedel som inte är hormoner, och som sagt vill jag inte testa mer preventivmetoder, så hallåå. Stopphormonen jag söker heter Gonapeptyl Depot och är till för att minska produktion av könshormoner i kroppen och det måste en endokrinolog skriva ut.

Att passera är läskigt!

Att uppfattas av andra som det kön man själv identifierar sig som kallas att passera, det är i alla fall ett sätt att passera på. Och det är många transpersoners dröm att en dag i livet nå en punkt då man får se ut som sitt sanna kön och slippa bli felkönad. Jag vill t.e.x. inte bli sedd som en tjej utan som en kille. Men det kommer inte hända för ens jag låter och ser ut som en biologisk kille eftersom de flesta människorna tror att biologisk kön och könsidentitet alltid hör ihop. Så om min kropp ser ut att vara en "tjejs" och ifall min röst låter ljus så kommer de flesta direkt tro att jag är en tjej, inte en kille.

Det händer att jag passerar då jag inte pratar och innan nån fått tid att se på mig en längre stund. Men det handlar oftast om ett par ynka sekunder. Så fort jag öppnar munnen så "rättar" sig folk till att säga "hon" och kanske ursäktar sig. 

En sak som är intressant är att jag nästan alltid passerar ute på fester, barer och klubbar! Det är någonting med att folk blir fulla som gör att de inte kan lägga märke till min ljusa röst och kurviga former. Kanske bidrar också mörkret av natten. Det känns otroligt skönt att bli kallad "han" och "kille" utan ifrågasättande från nya personer som inte ens känner till att jag är trans.

Men ibland känns det läskigt att passera. Och det är i dagsljus då folk är nyktra och har hela sin analytiska förmåga i spel. Få gånger har jag lyckats passera som kille en längre tid i dagsljus för vissa som jag tidigare inte träffat. De tror alltså att jag är en cis-kille, en biologisk kille som identifierar sig som kille - alltså inte en transkille. Visst blir jag glad att dessa nya människor säger rätt pronomen och ser mig rätt, men på samma gång måste jag fortsätta nå upp till det dem tror att jag är. 

Det som är jobbigt är att jag får pressen på mig att nå upp till normen av en cis-kille. Jag tänker hur en cis-killes kropp ser ut, hur han låter, rör sig och hur han pratar. Jag jämför mig med honom och känner mig hopplös. 

För under dessa kläder, den manliga attityden och det kortklippta håret så har jag biologiskt en kvinnokropp som man inte skulle kunna skilja från någon annan cis-tjej. Jag har ingenting som kan bevisa för någon att jag faktiskt är en kille förutom genom ord som många inte ens tror på.

I panik gör jag rösten mörkare, svarar kort till andra och ser till att inte röra mig feminint. Jag hukar mig fram så att brösten blir 100% osynliga och håller armarna i kors över dem. Ett felsteg så är jag avslöjad, jag vill inte att dem ska märka! Jag är livrädd för att inte passera, eller snarare sluta passera. Det gör så himla ont när folk plötsligt stannar till och studerar mig, lystrar till min röst och sen ändrar mitt pronomen och andra benämningar kring min könstillhörighet. De tror att vad dem ser är det jag är. Jag blir en tjej för dem. 

Då vill jag bara slita av mitt eget skinn som en One Piece jumpsuit och visa vad som gömmer sig under, en kille precis lika riktig som alla andra killar!

Jag blir ledsen och arg över hur annorlunda min kropp blev från mitt manliga sinne och jag kan ibland bara se mig i spegeln med ångest och hat. Det kan bli så tröttsamt så att jag inte kan hjälpa mig själv från att känna mig misslyckad och värdelös.

En dag vill jag kunna titta mig i spegeln och se mitt egentliga jag. Då ska även alla andra få se vem jag egentligen har varit under ytan hela mitt liv. Kanske förstår dem också då hur kämpigt det har varit att tidigare inte kunna få ha synas som mig. Jag vill slippa oroa mig för ifall jag kommer passera som kille eller inte. Jag vill slippa oroa mig för att bli sedd som tjej. Jag längtar tills den dag då jag passerar i dagsljus och kan slappna av och njuta av det, då jag har ett yttre och en röst som backar upp mig och inte missleder folk runt omkring.

Foto på mig av min syster.

Prideparaden!

I år gick jag med i pride-paraden! Jag och en polare dansade, sjöng och skrek längst fram bakom QX-flaket! Det var superkul men jag blev så otroligt himla varm och trött. Och uttorkad! Nästa gång ska jag ta med mig mer vätska. Jag älskade alla som hurrade i paraden, alla utklädnader och all musik! Det gjorde mig också glad att se alla i "publiken" som hejade på, vad många det var i år!

På den här videon syns jag: http://bambuser.com/v/3786606, bredvid min dansande tröjlöse vän med solbrillor och rött hår, det är inte lätt att missa honom och hans fist pumping ;) Jag har en halvgrå/halvblå tröja, en grå keps, shorts och jag viftar med en Pride-flagga. Vi syns i mitten av bilden längst fram mellan 01:00 - 04:00! Han och jag dansande hela vägen genom paraden!

Edit: De har bytt ut videon Konstigt det är ett helt annat (reklam)klipp som vi inte är med på. Också fint dock!

Jag brukar inte vilja gå med i paraden, det här blev den andra gången gillt, men nu är jag verkligen peppad på att gå nästa år igen eller på att vara på ett flak! Hoppas ni andra som var på Stockholm Pride hade en underbar festival, ta hand om er!

                                                             Kort video på Pride-paraden!

                                                     

Musikfestivaler och felköning, äntligen Stockholm Pride!

Efter tre festivaler tätt inpå varandra, många dagars festande och drickande, så har jag landat i Stockholm för att vila upp mig inför Stockholm Pride! Det har vart så himla kul, nytt och spännande. Mitt första festivalår var en stor start! Jag såg många grymma grupper och band och jag har hängt med så skönt folk!

Men allting har inte varit av glitter och glädje. Åter igen så blev jag bemött som kvinna vilket gjorde mig arg och irriterad för det mesta. Jag blir så upprörd över att min kropp inte kan bevisa mitt sanna kön, inte ens min röst som jag försöker försvara mig med. Jag känner mig liksom maktlös. Jag blev även sexuellt trakasserad av diverse killar genom idiotiska utlåtanden och gester på grund av mitt biologiska kön. Det var den värsta delen av festivalen, felköning, trakasserier och sexism.

Stockholms Pridefestival har dock varit annorlunda! Jag känner mig hemma och sedd för den jag är. Jag inkluderas, trots att transpersoner under denna festival inte är lika synliggjorda som andra medlemmar av hbtq-communityt. Det har redan gått 3 dagar sen festivalen drogs i gång och jag har jobbat under två av dem! Jag deltog i två panelsamtal i Pride House. Jag skriver ner rubrikerna på samtalen nedan och klipper in citat från beskrivningen från Stockholm Prides hemsida.

"Nätet - en queer verklighet för unga?": I ett panelsamtal möts internetanvändare i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vi diskuterar frågor så som identitet, integritet, möjlighet, frihet, relationsskapande, kränkningar och egenmakt.

"Ögonblicksbild från skolkorridoren": Under detta panelsamtal samlas unga som går i högstadiet för att svara på frågor och ge en ögonblicksbild av hur det är att vara ung och hbtq idag. Vi får en inblick i hur jargongen är i högstadieskolornas korridorer. Har de senaste årens kampanjer mot homo- och transfobi gjort det lättare att komma ut i skolan, eller tystas fortfarande dessa frågor ner?

Det var intressant att höra om de andra paneldeltagarnas erfarenhet och om deras tankar och känslor. Vi lyckades upplysa, inspirera, utbilda och engagera flera i publikerna. Det kändes väldigt värt att delta och framför allt kul! Jag ser fram emot de kommande Pride-dagarna, jag ska se till att ha superkul! Vi kanske ses där ;)

Blev kallad "hon, brud, tjej" en hel vecka

Förra veckan var jag på reggaefestivalen Öland Roots. Det spelades det skön musik och jag omgavs av en skön vibe från soft och trevligt folk. Men jag upplevde också svårigheter med hur jag blev bemött av de som inte kände till min könsidentitet.

Jag jobbade volontärt som gate-vakt för entréingångarna till campingområdet (jag kollade band, glasflaskor och såg till att folk inte plankade in). Jag satt i två 5-timmarspass och sa hej till alla som ville in, pratade lite med vissa och välkomnade dem in på området. Många uppskattade det och tyckte jag var superskön! 

MEN då folk ville berömma mitt trevliga bemötande så sa de att jag var en "skön tjej, en cool brud, fin tös" o.s.v. Om folk snackade om mig i tredje person så sa de bara "hon". Jag valde att inte ha binder på mig under festivalen utan bara en träningstop och det hjälpte folk att anta att jag var tjej. Jag blev liksom besviken och obekväm och gick helst runt med en hoodie trots att det var sol och 25+ grader. Jag blev så förbannad att jag inte kunde bevisa att jag var kille på något sätt utan att behöva övertala folk eller förklara min livshistoria. Jag ville så gärna att min kropp och min röst skulle kunna spegla mitt sanna jag som jag vet att jag egentligen är.

Jag måste välja bort min binder eftersom jag har smärtsamma problem med min rygg p.g.a. av binding och är tvungen att vila från det en längre tid. Det har varit tufft för mig. 2 veckor tidigare var jag på Glastonbury festival och blev även kallad "miss, lady" och "she" hela tiden. Och snart är jag iväg igen på Emmaboda festivalen om några dagar. Ytterligare en prövning på hur ofta jag orkar bli "felkönad". Än så länge har jag överlevt men det känns alltid som en bitch-slap i ansiktet eller som att magen blir till en stenklump och jag mår mentalt illa. Men en festival är en festival, såkart blir det kul också!

Cerazette: 3 månader + Stopphormoner?

Vid det här laget vet man hur ens kropp kommer fortsätta reagera på p-pillret. Och för mig verkar det som att jag helt enkelt kommer ha små blödningar 2 ggr i månaden. Jag har försökt be om stopphormoner men min läkare säger till mig att av alla sina FtM-patienter så har ingen gått på stopphormoner(?). Så vitt jag vet så har alla mina bekanta FtMs från 17-19 år gått på stopp innan diagnos och testo, även om de hunnit fylla 18 år.

Hon sa att endast de som fotfarande går igenom puberteten eller ännu inte har gått igenom den får stopphormoner. Hon skickade åter igen en remiss till den transkompetenta barnmorskan på söder som kanske kan skriva ut det åt mig.. Jag är osäker men jag orkar inte fiffla med p-piller längre så det är värt ett försök eftersom att min läkare inte hade någon aning om vad jag pratade om. JAG VILL BARA KUNNA FÅ BLI AV MED MENSEN, TACK!

Aja. Om jag inte får stopphormoner så ska jag i alla fall byta till Mini-Pe, ett annat östrogenfritt p-piller som kan ställa in mensen, i augusti efter alla festivalerna jag ska gå på.

Utredningsmöte 4: Fjärde mötet med läkaren

Idag blev jag klar med läkardelen i utredningen! Åter igen fick jag uppskatta ett nummer mellan 1-10 som svar på olika frågor. Denna gång handlade det mest om sexualitet. Det var ganska personliga och intima frågor, dock kände jag mig bekväm i att svara på dem. 

Hon frågade mig hur jag såg mig själv i sexuella fantasier och sexuella drömmar (som "man"/"kvinna"), om jag blir kär och/eller attraherad av tjejer, killar eller båda, om vilket kön jag kanske helst föredrar, om hur jag upplevde sexet med respektive män och kvinnor, ifall jag kände mig mer bekväm med det ena könet än det andra och om jag legat lika mycket med båda. 

Hon frågade sedan hur jag definierar min sexuella läggning och ifall jag tror att min sexualitet (inte läggning) har förändrats sen jag insåg att jag var en kille och ifall jag tror att den kommer förändras i framtiden. T.ex ifall jag varit mer bekväm i min kropp tidigare i sexuella sammanhang, hur pass bekväm jag är idag och ifall jag kommer bli mer/mindre bekväm i framtiden ifall jag får gå igenom en fysiologisk transition.

Det blev privat och möjligtvis inte helt relevant till könsidentitet och viljan att förändra kroppen, men det kändes relevant för just mig eftersom att min könsdysfori faktiskt skapar problem för mig i sexuella sammanhang och det skulle bli mycket lättare ifall jag fick korrigera kroppen. Därför är det otroligt viktig för mig att faktiskt få hormoner och undergå kirurgiska ingrepp som kan få mig att se ut som en biologisk man så mycket som möjligt. Jag vill faktiskt ha sex och kunna njuta av det fullt ut, inte drabbas av ångest.

Hon frågade även hur viktigt/oviktigt det var för mig med biologiska barn och om jag vill ha några i framtiden, även ifall jag skulle kunna tänka mig att bli gravid.

Efter denna checklista gick vi vidare till en psykiatrisk undersökning där jag kort och gott svarade på frågor om hur mitt psyke ligger till. Frågor så som om tvångsbeteenden/impulser, röster i huvudet, depression, panikattacker/ångestattacker, sociala sammanhang, självskadebeteenden, missbruk, självmordsförsök/självmordstankar och så vidare. Allt gick bra, smidigt och snabbt.

Sen blev det dags för mig att försöka rätta till alla missförstånd som skedde under förra mötet då min läkare misstänkte att jag var bipolär baserat på mitt "uppvevade"/"labila" beteende.

Jag berättade hur besviken jag kände mig över förra mötet och varför jag var så uppvevad då vi pratade. Jag förklarade att jag blev upprörd när hon slängde symptom som hon tyckte visade på psykisk ohälsa i ansiktet på mig när jag pratade om så känsliga ting och hur jobbigt det kändes eftersom hon missförstått mig. 
Hon lyssnade lugn och tog in det jag sa, allting gick superbra och jag är inte länge orolig över bilden hon har av mig. Hon sa till mig att hon visst faktiskt missförstått mitt beteende från förra mötet och att det var bra att jag tog upp det och förklarade det hela för henne. Hon önskar inte längre att utreda mig för något annat vid sidan av och misstänker ingen psykisk ohälsa hos mig.

Nu väntar jag på remiss till psykologen eller kuratorn, snart kommer jag äntligen komma in på nästa del. Fortsättning följer!

Translägret i Norrtälje!

Igår kom jag hem från Translägret i Norrtälje! Det blev tre väldigt fina dagar! Jag trivdes oväntat mycket bland alla fina transpersoner där. Jag tror vi blev 13 stycken ungdomar plus 6 ledare. Det kändes otroligt säkert bland dessa människor, ingen ifrågasatte en om transrelaterade ting utan förstod istället direkt vad man pratade om och kände. Jag har fått ta del av mångas berättelser och jag har bondat med nya personer. Det kändes också bra att träffa andra transpersoner som inte heller bara var transsexuella. Men jag bildade även en trio med två andra sköna ts-grabbar ;)

Det hölls flera olika föreläsningar, bland annat om sex, transhälsa och trygghet (brottsofferjouren). Vi badade, paddlade kanot, spelade kubb och jag försökte förgäves att spela fotboll. Vegansk mat serverades och för mig var det väldigt trevligt! De enda problemen var myggor och ofräna halvfulla dass som inte hade torv i sig från början! Du kan ju tänka dig hur det luktar... Haha det var så himla mycket drama kring att gå på toa!

Om det kommer anordnas ett till Transläger så kommer jag se till att vara där! En dag blir jag kanske ledare på ett sånt läger! Jag rekommenderar dig starkt som ung transperson att söka upp liknande events! För många var det till och med de bästa dagarna i hela deras liv, du kan ju tänka dig hur viktigt det blev för dem.

Det var det jag hade att säga om det. Ha det gött!