Att passera är läskigt!

Att uppfattas av andra som det kön man själv identifierar sig som kallas att passera, det är i alla fall ett sätt att passera på. Och det är många transpersoners dröm att en dag i livet nå en punkt då man får se ut som sitt sanna kön och slippa bli felkönad. Jag vill t.e.x. inte bli sedd som en tjej utan som en kille. Men det kommer inte hända för ens jag låter och ser ut som en biologisk kille eftersom de flesta människorna tror att biologisk kön och könsidentitet alltid hör ihop. Så om min kropp ser ut att vara en "tjejs" och ifall min röst låter ljus så kommer de flesta direkt tro att jag är en tjej, inte en kille.

Det händer att jag passerar då jag inte pratar och innan nån fått tid att se på mig en längre stund. Men det handlar oftast om ett par ynka sekunder. Så fort jag öppnar munnen så "rättar" sig folk till att säga "hon" och kanske ursäktar sig. 

En sak som är intressant är att jag nästan alltid passerar ute på fester, barer och klubbar! Det är någonting med att folk blir fulla som gör att de inte kan lägga märke till min ljusa röst och kurviga former. Kanske bidrar också mörkret av natten. Det känns otroligt skönt att bli kallad "han" och "kille" utan ifrågasättande från nya personer som inte ens känner till att jag är trans.

Men ibland känns det läskigt att passera. Och det är i dagsljus då folk är nyktra och har hela sin analytiska förmåga i spel. Få gånger har jag lyckats passera som kille en längre tid i dagsljus för vissa som jag tidigare inte träffat. De tror alltså att jag är en cis-kille, en biologisk kille som identifierar sig som kille - alltså inte en transkille. Visst blir jag glad att dessa nya människor säger rätt pronomen och ser mig rätt, men på samma gång måste jag fortsätta nå upp till det dem tror att jag är. 

Det som är jobbigt är att jag får pressen på mig att nå upp till normen av en cis-kille. Jag tänker hur en cis-killes kropp ser ut, hur han låter, rör sig och hur han pratar. Jag jämför mig med honom och känner mig hopplös. 

För under dessa kläder, den manliga attityden och det kortklippta håret så har jag biologiskt en kvinnokropp som man inte skulle kunna skilja från någon annan cis-tjej. Jag har ingenting som kan bevisa för någon att jag faktiskt är en kille förutom genom ord som många inte ens tror på.

I panik gör jag rösten mörkare, svarar kort till andra och ser till att inte röra mig feminint. Jag hukar mig fram så att brösten blir 100% osynliga och håller armarna i kors över dem. Ett felsteg så är jag avslöjad, jag vill inte att dem ska märka! Jag är livrädd för att inte passera, eller snarare sluta passera. Det gör så himla ont när folk plötsligt stannar till och studerar mig, lystrar till min röst och sen ändrar mitt pronomen och andra benämningar kring min könstillhörighet. De tror att vad dem ser är det jag är. Jag blir en tjej för dem. 

Då vill jag bara slita av mitt eget skinn som en One Piece jumpsuit och visa vad som gömmer sig under, en kille precis lika riktig som alla andra killar!

Jag blir ledsen och arg över hur annorlunda min kropp blev från mitt manliga sinne och jag kan ibland bara se mig i spegeln med ångest och hat. Det kan bli så tröttsamt så att jag inte kan hjälpa mig själv från att känna mig misslyckad och värdelös.

En dag vill jag kunna titta mig i spegeln och se mitt egentliga jag. Då ska även alla andra få se vem jag egentligen har varit under ytan hela mitt liv. Kanske förstår dem också då hur kämpigt det har varit att tidigare inte kunna få ha synas som mig. Jag vill slippa oroa mig för ifall jag kommer passera som kille eller inte. Jag vill slippa oroa mig för att bli sedd som tjej. Jag längtar tills den dag då jag passerar i dagsljus och kan slappna av och njuta av det, då jag har ett yttre och en röst som backar upp mig och inte missleder folk runt omkring.

Foto på mig av min syster.