tisdag 8 oktober 2013

Utredningsmöte 7: Första mötet med psykologen

Första mötet med psykologen avklarat! Så härligt. Han var trevlig och lugn, men kändes lite svår att konversera med. Han var så tyst och "super-lyssnig". Jag antar att det ingår i psykologrollen. Hur som helst så ska du få höra om hur dagens möte gick!

Vi började med att jag fick introducera mig själv, vad jag kallas och när jag kom ut. Han frågade om hur jag växte upp som barn och hur min familj ser ut. Han ville specifikt veta om hur jag mått som transperson genom livet, hur min könsidentitet har sett ut genom åren och hur jag mått innan och efter insikten om att jag var en kille i en tjejkropp. Vi pratade inte så ingående om det först i början, utan jag skulle göra en annan grej först.

Jag fick fylla i ett formulär genom olika svar som jag kunde ringa in, alltså: "Alltid", "Ofta", "Ibland", "Sällan" och "Aldrig". Det var inget nytt för mig! Frågorna handlade om hur min könsidentitet och könsuttryck har funkat de senaste 12 månaderna. Till exempel: De senaste 12 månaderna har jag känt mig mer som man än kvinna. Vissa frågor var jättekonstiga och svåra att förstå, också dumt uttryckta som "Under de senaste 12 månaderna har jag känt att jag vill bli en kille". Hur många gånger måste vi transsexuella berätta att vi inte vill bli ett kön, utan att vi är och identifierar oss som man/kvinna. 

Efter att jag fyllt i det så diskuterade vi mina svar på ett fåtal frågor som han ville gå in djupare på. Det behövde inte handla om de 12 senaste månaderna heller, utan hur jag känt innan det också. Det blev mycket snack om just barndom till tidig ungdom. Mycket om vilka slags vänner jag hade, tjejer och killar, vad jag gillade och göra och så vidare.

Allt vi pratade om var inriktat på könsidentitet. Ett väldigt bra och värdefullt samtal! Jag fick till och med ut lite nytt, inte bara repetition från läkaren och kuratorn. Han sa att det verkade som att jag alltid har haft någon slags upplevelse att vara kille genom hela livet. Och så är det ju, på ett eller annat sätt. Kanske inte just att jag tänkte "jag är en kille" sen jag var 5, men det började med vissa tankebanor redan där. Skönt att han bekräftade att han förstod det och tog det till sig.

Och nu har jag blivit hemskickad med massa papper som jag ska fylla i och kryssa i. Jag skickar allt tillbaka i ett brev som han ska kolla på nästa vecka, och så ses vi näst-nästa vecka igen. Kul, kul!

Edit: Har nu svarat på alla frågorna, allt som allt 480 stycken. Det klarade jag av under en timma!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar