Visst kan jag adoptera barn, det har jag inga motstridiga känslor gentemot. Men jag har ingen aning om hur det blir, vad jag är bekväm med eller inte, vad den/de jag skaffar barn med är bekväm/a i och vad som känns bäst, viktigast och smidigast för oss. Så jag lägger ett säkert kort! Visserligen säger lagen mot embryodonation att den enda personen som man får sätta in sina ägg i är sig själv, alltså inte i sin partner eller någon annan. Men för helvete, det ska vi ändra på!
Jag vet inte så mycket om själva ingreppet, om hur östrogen-behandlingen går till, hur man sparar/fryser ner det eller om hur man sedan använder äggen. Jag vet inte heller om man får pengabidrag och så vidare men det kommer jag nog få svar på då min diagnos ställs och då jag får tillfälle att diskutera och göra nåt åt saken!
Jag vet inte hur pass mycket det kan störa testo-behandlingen, hur mycket den kan bli uppskjuten eller så men det är värt det ifall jag får göra den direkt efter diagnos. Just nu är mina ägg som friskast och fräschast och jag vill inte avbryta testo-behandlingen för att göra det senare i livet, det kommer bli ännu jobbigare. Jag känner mig ångestfylld över östrogen-behandlingen som jag kommer gå igenom. Jag är bara rädd för vad som händer med kroppen, om den "fylls ut" och blir ännu mer feminin... Suck, men motivationen är stark!
Edit: Man kan ta ett piller i samband till östrogenhormonbehandlingen som gör att det inte på verkar resten av kroppen, utan endast lokalt! Hurra, no worries!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar