Efter att jag lagt på luren så tog det ett tag för det att sjunka in. Först var jag bara nöjd och glad och tänkte mest "okej, nice!". Det kändes konstigt att det kändes så blankt. Jag satt även på tunnelbanan med syrran när samtalet skedde, så jag kunde inte hoppa av lycka. Men efter ett tag började jag känna tårar bakom ögonen, lyckotårar. Jag kände en sprudlande glädjekänsla inom mig och en känsla av befrielse och hopp. Nu är det på gång på riktigt!
"Är det verkligen min tur nu?!"
Det känns helt overkligt men SÅ HIMLA underbart! Remisser till endokrinologen och plastikkirurgen är ivägskickade. Sent i januari eller tidigt i februari kommer jag ha möjlighet att påbörja hormonbehandling med testosteron. Wow!!! Jag är så himla glad just nu!!!
.jpg)
Åh grattis grattis så himla kul!!! Trots att jag inte känner dig så blir jag helt varm inombords (och en gnutta avundsjuk?) när jag läser detta!
SvaraRaderaÅh tack så mycket! Gulligt av dig! :)
RaderaJo avundsjuka är vanligt hos transpersoner som är på olika stadier inom utredningen haha! Alla kämpar för liknande sak ju. Man är glad om nån kommer längre fram, men man vill kanske vara där själv också ;) Jag hoppas det går bra för dig! Gott nytt år, ta hand om dig!
Gott nytt år! Japp, du har helt rätt. Dock så har jag inte börjat någon utredning alls ännu eftersom jag inte känner mig redo för det riktigt än. Vet typ inte riktigt vad jag vill. Eller jo jag vet egentligen precis vad jag vill, dock vet jag inte hur det skulle funka i praktiken haha. (Förresten, anledningen till att jag kommenterar anonymt är att jag inte har "kommit på" mitt namn än, så det är enklast så här.)Ser fram emot att läsa mer av dig, ha de gött :)
RaderaÅh jag förstår! Jag sökte inte heller in till utredning för ens jag var 100% redo och säker på att jag ville gå igenom fysisk transition och byta juridiskt kön. Jag visste kanske som du att jag egentligen ville det men ibland måste den känslan sjunka in på alla plan först så man är helt med på det man ger sig in på. Det får väl ske inom rätt tid för en själv! :) Allt ska ske i din egen takt.
RaderaJag hoppas det går bra med att komma på ett bra namn! Jag har skrivit lite tips om att komma på ett bra namn, pratat om hur det gått för mig -kan länka det här!:
Hur jag kom på mitt namn + Tips: http://minaftmtankar.blogspot.se/2013/01/hur-jag-kom-pa-mitt-namn-tips.html
Hur det går med nytt namn och pronomen: http://minaftmtankar.blogspot.se/2013/02/hur-det-gar-med-nytt-namn-och-pronomen.html
Ta allt i din takt, jag önskar dig verkligen lycka till!!! <3 Skriv om det är nåt! :)
Tack för tipsen! Uppskattar det verkligen. =) Jag undrar om du någonsin hade problem med maskulina pronomen eller kändes det rätt för dig från början? Jag passerar som kille oavsett om jag vill det eller inte och blir alltid lite förvånad när någon säger "han". Tänker att det kanske bara är en vanesak helt enkelt? Haha jag har så många frågor men kanske inte borde ta alla på en gång. Ha de gött (ja jag är från göteborg så det är ju tvunget) och du får också ett litet <3 :D
SvaraRaderaInga problem! :D Jaa, alltså det kändes konstigt i början, så konstigt att jag ibland ifrågasatte om det var rätt haha! Jag var otroligt ovan. Blev också förvånad hela tiden och tänkte "va, "han", pratar de verkligen om mig?".
RaderaJag tror det mest har med självförtroende att göra. Det var jobbigt för mig att ta plats som kille, en plats jag inte aktivt tagit innan, jag visste inte om jag "förtjänade den". Men sen vande jag mig och nu blir jag upprör om folk INTE säger han, det är ju en självklarhet att jag ska bli kallad vid rätt pronomen. ;)
Fråga på du bara! Du kan maila om du vill ha längre diskussioner! :)
Wow du måste vara den första som sagt det! Jag hade känslan av att det inte är någon som hade problem med att vänja sig vid pronomen, men nu har du ju motbevisat det! Perfekt! Tack! xD
Radera