Idag blev jag klar med läkardelen i utredningen! Åter igen fick jag uppskatta ett nummer mellan 1-10 som svar på olika frågor. Denna gång handlade det mest om sexualitet. Det var ganska personliga och intima frågor, dock kände jag mig bekväm i att svara på dem.
Hon frågade mig hur jag såg mig själv i sexuella fantasier och sexuella drömmar (som "man"/"kvinna"), om jag blir kär och/eller attraherad av tjejer, killar eller båda, om vilket kön jag kanske helst föredrar, om hur jag upplevde sexet med respektive män och kvinnor, ifall jag kände mig mer bekväm med det ena könet än det andra och om jag legat lika mycket med båda.
Hon frågade sedan hur jag definierar min sexuella läggning och ifall jag tror att min sexualitet (inte läggning) har förändrats sen jag insåg att jag var en kille och ifall jag tror att den kommer förändras i framtiden. T.ex ifall jag varit mer bekväm i min kropp tidigare i sexuella sammanhang, hur pass bekväm jag är idag och ifall jag kommer bli mer/mindre bekväm i framtiden ifall jag får gå igenom en fysiologisk transition.
Det blev privat och möjligtvis inte helt relevant till könsidentitet och viljan att förändra kroppen, men det kändes relevant för just mig eftersom att min könsdysfori faktiskt skapar problem för mig i sexuella sammanhang och det skulle bli mycket lättare ifall jag fick korrigera kroppen. Därför är det otroligt viktig för mig att faktiskt få hormoner och undergå kirurgiska ingrepp som kan få mig att se ut som en biologisk man så mycket som möjligt. Jag vill faktiskt ha sex och kunna njuta av det fullt ut, inte drabbas av ångest.
Hon frågade även hur viktigt/oviktigt det var för mig med biologiska barn och om jag vill ha några i framtiden, även ifall jag skulle kunna tänka mig att bli gravid.
Efter denna checklista gick vi vidare till en psykiatrisk undersökning där jag kort och gott svarade på frågor om hur mitt psyke ligger till. Frågor så som om tvångsbeteenden/impulser, röster i huvudet, depression, panikattacker/ångestattacker, sociala sammanhang, självskadebeteenden, missbruk, självmordsförsök/självmordstankar och så vidare. Allt gick bra, smidigt och snabbt.
Sen blev det dags för mig att försöka rätta till alla missförstånd som skedde under förra mötet då min läkare misstänkte att jag var bipolär baserat på mitt "uppvevade"/"labila" beteende.
Jag berättade hur besviken jag kände mig över förra mötet och varför jag var så uppvevad då vi pratade. Jag förklarade att jag blev upprörd när hon slängde symptom som hon tyckte visade på psykisk ohälsa i ansiktet på mig när jag pratade om så känsliga ting och hur jobbigt det kändes eftersom hon missförstått mig.
Hon lyssnade lugn och tog in det jag sa, allting gick superbra och jag är inte länge orolig över bilden hon har av mig. Hon sa till mig att hon visst faktiskt missförstått mitt beteende från förra mötet och att det var bra att jag tog upp det och förklarade det hela för henne. Hon önskar inte längre att utreda mig för något annat vid sidan av och misstänker ingen psykisk ohälsa hos mig.
Nu väntar jag på remiss till psykologen eller kuratorn, snart kommer jag äntligen komma in på nästa del. Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar