Jag försöker ta vara på livet på nya sätt. Det kanske låter klyschigt men att leva i nuet är en av metoderna. Jag tänker på vad som händer i mitt liv just idag, just nu. Jag försöker att inte bara längta och längta efter nästa möte inom könsidentitetsutredningen, bara för att jag är så himla ivrig och otålig för att få börja på hormonbehandling och få min mastektomi avklarad.
Jag försöker liksom lägga transitionen åt sidan för det mesta och istället låta mig själv tänka på det när det faktiskt är dags för nästa möte. Kanske bara någon dag eller en timma innan. Jag inser att jag missar så himla mycket genom att bara vänta och längta. Jag missar så mycket av att bara fokusera på hur jag fortfarande ser ut och känns likadan till kroppen precis som alla dagar innan. Jag har svårt att tänka utanför den negativa tankebanan, kanske just för att den är så stark och påfrestande.
Men en dag så kommer jag ändå få min diagnos "Transsexuell" och efter det börjar alla behandlingarna. Det tar en viss tid, absolut, och det kan kännas outhärdligt. Men en dag så kommer det ändå vara över och om kanske fyra år eller så, så har jag kanske blivit den unge mannen som jag just nu bara kan drömma om att vara.
Det är viktigt att också ta del av livet på andra plan som inte alltid behöver vara relaterat till ens trans-status. Det är bra att lämna plats för annat i livet, som vänner, familj, intressen, upplevelser och upptäckter.
Jag sysselsätter mig just nu med en kravlös experimentell konstkurs på en folkhögskola, och det hjälper mig verkligen ofta att få bort fokusen från att jag är en transkille i en kvinnokropp som just nu går igenom en otroligt trög process inom vården och hos staten. Jag har underbara kurskamrater som accepterar och respekterar mig som kille, så jag slipper liksom att ens tänka på att jag är trans. För jag är ju bara jag, Robin, en till egen person.
Så lägg transitionen lite åt sidan ibland ifall du märker att det nästan är allt som du tänker på under dagarna och fyll livet eller huvudet med något annat som kan hålla dig igång och motverkar dig från att fastna eller kanske bli nedstämd. För visst är vi ändå mer än endast personer med motsatt könsidentitet till våran kropps biologiska kön!
Det finns så mycket mer till livet att lägga märke till, uppleva och ta del av, så missa inte det! :)
Ett av mina största problem med att det tar sådan tid med utredningen är att se alla killar i t.ex. USA eller England som bara behöver vänta ca 3-6 månader innan de får börja med hormonbehandling. Har du något tips på hur man kan undvika att vara så avundsjuk eller t.o.m. arg pga detta? Själv har jag väntat på att få börja min utredning sen i februari och har nu äntligen fått en tid till 18de december. Hej vårdgaranti på 90 dagar, det blir snarare 10 månader.
SvaraRaderaJag förstår din frustration. Men dessa transpersoner kan både ha tur och otur. Som jag förstår det så träffar dem oftast en hbtq-certifierad psykiatriker (eller annan slags läkare/psykolog) ungefär 4-8 gånger. Det är ett förvånande antal som hoppat av T och skjutit upp sina kirurgtider för att det gick för snabbt för de inte känner sig redo känslomässigt än inför de stora livsförändringarna. Deras system ser inte alltid till att dem är det.
SvaraRaderaVarje del i utredningen i Sverige, varje person man träffar och allt man pratar om är otroligt viktig för att kunna hjälpa dig få det du vill. Också att se till ifall du är hälsosam mentalt och fysiskt (vilket dem annars hjälper dig med). Under utredningen så händer det mycket inom en själv. Man går igenom en bergochdalbana till känslomässig process eftersom man faktiskt börjar närma sig verkligheten av bl.a hormoner och operationer.
Att du har fått vänta tio månader sen din remiss skickades iväg är inte okej. Jag antar att det beror på brist av personal, pengar, lokalutrymme osv där du utreds. Som du sa går det över vårdgarantin, och det bör man överklaga. Vissa saker inom trans-vården står inte alls rätt till och det får vi kämpa för att ändra.
Jag har inget tips på hur du kan motverka att vara avundsjuk eller arg, det är hemskt att känna så jag vet det. Det är en individuell sak och beror på ens inställning och personliga vyer på saker och ting och på sig själv.
Mina egna knep som jag använt då jag känner som du gjort, är att tänka på vilken tur jag har. Att jag ens får vård, den finns här. Det är synd om dem som inte har det, eller behöver vänta ännu längre. Även om det går fortare för andra i vissa länder så förtjänar det mindre än vad jag gör, och jag förtjänar det inte mer än dem. Jag har det bara annorlunda, men bra. Jag försöker vara positiv, ödmjuk och speciellt glad för andras skull för jag skulle aldrig önska att någon transperson ska behöva fortsätta känna som dem gör av sin kropp.
Nu har jag hört att utredningsteamen (i alla fall i Stockholm – vilket kommer sprida sig) börjar jobba på att förkorta utredningstiden ifall ”patienten” verkar vara redo, och inte vänta till ettårsgränsen.
Ursäkta långt luddigt svar, det var en stor fråga för mig att svara på. :P
Ta hand om dig!