JAG HAR FÅTT DIAGNOS!

Hurra! Idag fick jag ett superhärligt samtal! Min läkare ringde i eftermiddags och hon sa att alla i teamet var överens och berättade att jag har fått min diagnos och ska få behandling!!! 

Efter att jag lagt på luren så tog det ett tag för det att sjunka in. Först var jag bara nöjd och glad och tänkte mest "okej, nice!". Det kändes konstigt att det kändes så blankt. Jag satt även på tunnelbanan med syrran när samtalet skedde, så jag kunde inte hoppa av lycka. Men efter ett tag började jag känna tårar bakom ögonen, lyckotårar. Jag kände en sprudlande glädjekänsla inom mig och en känsla av befrielse och hopp. Nu är det på gång på riktigt! 

"Är det verkligen min tur nu?!"

Det känns helt overkligt men SÅ HIMLA underbart! Remisser till endokrinologen och plastikkirurgen är ivägskickade. Sent i januari eller tidigt i februari kommer jag ha möjlighet att påbörja hormonbehandling med testosteron. Wow!!! Jag är så himla glad just nu!!!

Utredningsmöte 14: Fjärde mötet med kuratorn

Va! Men Robin, du sa ju att du redan haft sista mötet med din kurator! Jaa mina små gullefrön det gjorde jag, för det trodde jag att jag hade! Men tydligen så behövde jag ses en gång till med min kurator för att hon ville få lite mer underlag inför mötet då mina utredare ska ställa diagnos på mig och ge mig tillgång till behandling.

Hon sa att man kan be om sina journaler och redigera dem även efter diagnos, men att de just bör vara klara när man ändrar personnummer och juridiskt kön. Då ska de vara helt klara och redo att bedömas av andra.

Vi pratade om min relation till min pappa, om när han gick bort och om ifall han visste om att jag var trans. Jag vågade inte komma ut officiellt när min pappa levde. Jag var orolig över ifall han skulle ha svårt med det och ifall det skulle göra familjesituationen svår. Men nu tror jag att hur han än skulle reagerat så skulle han vänja sig. När han gick bort så vågade jag dock komma ut "snabbare", och börja leva som kille endast några månader efter. Jag tycker det är tråkigt att jag aldrig sa något till honom. Det skulle kanske ha stärkt våra band och hjälpa honom förstå mig bättre.

Sen undrade min kurator vilka förändringar i min transition jag mest av allt vill ha och tycker är viktigast. Jag blev paff av frågan och sa "Allt är lika viktigt, varenda minsta lilla detalj. Allt från effekterna av hormonbehandlingen till min mastektomi. Det är helheten som är viktigast".
Jag längtar visst efter vissa saker ganska specifikt just nu, som en mörkare röst just för att den är ljus just nu och tillåter folk att tro att jag är en cis-tjej. Men det betyder inte att den är viktigare än något annat. Jag värderar mest så just nu innan behandling.

Hon frågade "hur långt det skulle räcka" ifall jag bara genomgick en mastektomi, men inte hormonbehandling. Ifall det kanske skulle kännas bra nog/räcka tillräckligt långt. Det är en bra fråga att ta upp eftersom att man ska ge friheten till alla trans-patienter att kunna ifrågasätta hur just de vill transitionera -just eftersom att alla är olika och vill forma sina kroppar på olika sätt. Även om man är transsexuell.
Men jag svarade att det inte skulle räcka på långa vägar. Och om jag någonsin skulle stå inför valet mellan mastektomi och testo, så skulle jag välja testo. Just eftersom det ger en bättre helhetseffekt.

Efter detta 30 minuters långa samtal var hon nöjd och redo för att presentera sitt underlag under diagnossättnings-mötet.

Utredningsmöte 13: Närståendemötet

I veckan hade jag närståendemötet. Mötet är till för att man ska kunna ta med sig olika närstående som familj, partners, vänner, släkt o.s.v. för att tillsammans diskutera vad utredningen innebär för en själv och hur ens närstående på bästa sätt kan stötta en genom ens transition. Läkaren är alltid med under mötet och sen är antingen psykologen eller kuratorn närvarande.

Man pratar om det som kommer hända en själv efter att man har fått sin diagnos t.ex om hormoner och operationer, juridiskt kön, hur allt går till och hur det känns för en själv och för ens närstående. Här kan även utredarna hjälpa till och ge stöd ifall ens närstående har missförstått något. 

Jag hade bara med mig familjen, mamma och syrrorna, förutom en syrra som bor långt bort. Jag kände inte att jag behövde ha med några vänner eller andra släktingar. Jag känner att det är viktigast att det är just familjen som har bäst koll som får vara med i diskussionen.

Mina utredare, läkaren och psykologen, frågade mina familjemedlemmar hur de har uppfattat situationen, att jag är en trans-kille. T.ex om de blivit överraskade, om de förstår, om hur de känner inför att jag går på utredning för att få hormonbehandling och operation o.s.v.

Min familj vet ändå redan det mesta eftersom att jag uppdaterar dem hela tiden om hur mötena har gått, hur jag känner och vad jag vill göra i framtiden. Så mötet gick väldigt bra och det blev klargjort från allas håll att jag verkligen behöver behandlas med hormoner och operationer för min könsdysfori och kroppsdysfori. Alla tyckte det och var på samma sida. Min läkare och min psykolog tycker att jag ska få behandlas, vilket också betyder att de kommer sätta diagnos på mig. 

Diagnosen borde förhoppningsvis sättas före jul, men allt beror på ifall alla utredarna (läkaren, psykologen och kuratorn) kan hitta en tid tillsammans som passar så att de kan sätta diagnos på mig och skicka iväg remisser och vårdintyg till hormonläkare och plastikkirurg. Jag hoppas det sker innan jul men är helt förberedd på att det kan hända efter årsskiftet.