Utredningsmöte 10: Tredje mötet med psykologen

Dagens möte gick väldigt snabbt! Jag hade bara en timma på mig att prata och vi skulle gå igenom flera frågor ur ett häfte som bara hade "Ja" eller "Nej" som svarsalternativ. Frågorna som jag svarat "ja" på skulle jag ge motivation på till varför jag svarade så.

Frågorna i häftet var uppdelade i olika delar, ungefär tio frågor är kopplade till en viss del som beskriver olika beteenden. Det vet man inte under tiden man fyller i det såklart, men vi pratade om varje del även om jag inte svarat ja på nån fråga. Tio frågor kan t.ex beskriva en person som har svårt att lita på andra och ofta är aningen kritisk och negativt tänkande. Ifall man svarade ja på många frågor som tillhörde samma del så kan det peka på att man har ett speciellt utstickande personlighetsdrag.

Jag hade bara svarat ja ungefär 12 gånger, men vi gick igenom alla delarna ändå för att se ifall jag verkligen inte kände igen mig i de olika beteendena och tankesätten som är kopplat till frågorna. Men jag kände inte igen mig i någon av delarna som vi hann gå igenom och min psykolog sa att min motivation till mina ja-svar inte riktigt stämmer in på meningen med frågan egentligen. T.ex  "Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig", då menas det mer att man verkligen inte känner att man bryr sig om vad andra tycker och att ens egen åsikt går före andras. Och det jag menade var att jag inte tar åt mig även om folk t.ex säger att jag är en tjej trots att jag berättat att jag är en transkille.

Vi pratade så mycket att vi faktiskt inte hann med alla frågor! Och alla ja-svaren jag gav har hittills inte ens räknats som "riktiga" ja:n! Han sa att nästa gång, vilket är om två veckor ungefär, så kommer vi antagligen bli klara ifall något annat inte kommer upp på vägen. Men jag lyssnar inte på honom haha, alltså sånt vet man aldrig så jag räknar med att det tar två gånger till så att jag inte har för höga förhoppningar!

Om vi hinner klart nästa möte så ska vi också försöka gå igenom vad han skrivit. Det verkar väldigt lovande faktiskt, han har en positiv uppfattning av mig.

Nyklippt - Klassisk herrfrisyr

Idag klippte jag mig hos en ny frisör, han var billigare och närmare mig. Först tänkte jag att jag skulle skaffa en mer modern och ungdomlig stilig frisyr (lite faux hawk-aktig), men sen kom jag på att jag säkert kommer se ännu yngre ut då som kille haha! Så jag tänkte skit it, nu kör vi på en stilig klassisk herrfrisyr. Jag fick inget snaggat med maskinklippning utan han klippte allt kortare för hand. Tycker att det blev bra!

Utredningsmöte 9: Andra mötet med psykologen

Idag hade jag andra mötet med psykologen! Dagens möte gick ut på att gå igenom blanketterna och formulären som jag fått med mig hem. Ur första häftet gick vi bara igenom vissa frågor som jag gett ett "utstickande" svar på, ifall jag svarat med en högre siffra på en viss fråga, till exempel: Jag har problem med att sova - 3: Mycket. Ni kanske hajar grejen?

Det första häftet vi gick igenom handlade alltså om hur man mår som person, om man upplever problem eller obekvämligheter och genom att ringa in olika nummer visar man till vilken grad man upplever problemen och det kan vara inget alls till jättestarkt. 

Han var förvånad över hur få saker som jag faktiskt visade att ha problem med. Och de problemen handlade faktiskt endast om sömnstörningar och ryggproblem inte något annat psykologiskt eller så. Det andra häftet handlade om hur man uppfattade sig själv, om hur pass mycket man känner att man tycker om sig själv, hur mycket man tar hand om sig själv och så vidare. Jag hade ovanligt högre poäng på mer positiva saker som att ta hand om sig själv och tycka om sig själv och lägre resultat på mer negativa saker (kommer inte ihåg så mycket om vad det var).

Han verkade nöjd med dem resultaten! Det var inte några svar som verkade "oroande"/visade tecken på psykisk ohälsa förutom att jag känner mig fångad och ångestfylld då och då upp och ner. Men jag förklarade för honom att det var kopplat till min könsdysfori och att det inte handlade om att jag till exempel känner mig fångad i en depression som är svår att komma ur. Vi diskuterade ganska snabbt men väl ingående på de få "oroande" svaren i blanketterna och i formulären och vi hann gå igenom det mesta. 

Vi gick igenom det tredje häftet väldigt annorlunda från de andra. Det gick ut på att han skulle intervjua mig. Han hade ett anteckningsblock och ett häfte som han läste upp olika frågor ur, som jag antar är kopplade till vissa områden där mina svar stuckit ut? Det är svårt att förklara jag hängde inte riktigt med själv. Det fanns flera uppföljningsfrågor till vissa områden för att han skulle få ett mer utvecklat svar på hur exakt jag känner mig. Vi hann inte klart med "intervjun" utan vi fortsätter med den nästa möte och efter det finns det ett fjärde sista häfte till att gå igenom. Sen är vi nog klara.

Mötena har hittills tagit en och en halv timme men nu bokade han bara in en timmes möte nästa vecka, jag antar att vi inte behöver mer tid. Fast det kan man inte veta helt säkert på så jag tar inte ut något på förhand!

Spara könsceller!

Tänkte informera om att jag planerar på att spara/frysa ned mina ägg/könsceller innan jag påbörjar testo-behandling på grund av att man måste gå igenom en östrogenbehandling innan man fryser ner äggen. Det är det jag har läst i alla fall, det kanske det inte är helt nödvändigt men jag vill göra det för att få bästa resultat och för att öka valmöjligheter till att skaffa barn i framtiden. Jag hoppas att jag kan få göra det innan real life test perioden (leva som sitt sanna kön i ett år efter diagnos), men jag är inte säker.

Visst kan jag adoptera barn, det har jag inga motstridiga känslor gentemot. Men jag har ingen aning om hur det blir, vad jag är bekväm med eller inte, vad den/de jag skaffar barn med är bekväm/a i och vad som känns bäst, viktigast och smidigast för oss. Så jag lägger ett säkert kort! Visserligen säger  lagen mot embryodonation att den enda personen som man får sätta in sina ägg i är sig själv, alltså inte i sin partner eller någon annan. Men för helvete, det ska vi ändra på!

Jag vet inte så mycket om själva ingreppet, om hur östrogen-behandlingen går till, hur man sparar/fryser ner det eller om hur man sedan använder äggen. Jag vet inte heller om man får pengabidrag och så vidare men det kommer jag nog få svar på då min diagnos ställs och då jag får tillfälle att diskutera och göra nåt åt saken! 

Jag vet inte hur pass mycket det kan störa testo-behandlingen, hur mycket den kan bli uppskjuten eller så men det är värt det ifall jag får göra den direkt efter diagnos. Just nu är mina ägg som friskast och fräschast och jag vill inte avbryta testo-behandlingen för att göra det senare i livet, det kommer bli ännu jobbigare. Jag känner mig ångestfylld över östrogen-behandlingen som jag kommer gå igenom. Jag är bara rädd för vad som händer med kroppen, om den "fylls ut" och blir ännu mer feminin... Suck, men motivationen är stark!

Edit: Man kan ta ett piller i samband till östrogenhormonbehandlingen som gör att det inte på verkar resten av kroppen, utan endast lokalt! Hurra, no worries!

Utredningsmöte 8: Tredje mötet med kuratorn

Kuratordelen avslutad! Idag hade jag mitt sista möte med henne. Förra mötet sa hon att vi skulle titta igenom hennes anteckningar och kolla så att inget var fel. Men vi hade tydligen redan gått igenom allt förra gången så vi pratade mer om min framtid (efter fysisk transiton) i stället så vi fick mer att prata om -och mer att anteckna!

Jag berättade för henne att jag kommer känna mig otroligt lycklig och lättad efter att ha gått på hormonbehandling ett längre tag (och ser betydligt manligare ut) och efter att jag opererat bort brösten och istället får ett manligt bröst! När jag får mitt pass i handen där det står att jag är en man så kommer jag hoppa jämfota av glädje! Jag kommer känna mig bekväm i mig själv, i min kropp. Jag kommer se ut dem den jag känner att jag ska vara, jag kommer se mer ut som en biologisk man!

Medans jag berättade om det här för henne så blev jag nästan tårögd, bara ut av tanken på hur mycket lättare livet kommer kännas och hur mycket jag faktiskt ser fram emot det. Jag berättade om hur mycket bättre jag kommer må. Jag kommer kunna ge så mycket mer och ta del av så mycket mer då min kropp inte känns lika mycket som ett stort hinder och som en obekvämhet.

Många dagar med lyckotårar framför spegeln lär det bli i stället för ångestkänslor, äckelkänslor och självhat. Kuratorn log när jag förklarade allt detta för henne medans hon antecknade lite. Jag bad även om att bli kallad till ett separat möte med henne för att kolla igenom sammanställningen av hennes intryck av mig innan utredningsteamet ska bestämma ifall de ska sätta diagnos på mig. Annars får man en kopia hemskickad och måste ringa ifall nåt känns fel. Det mötet kommer ske innan psykologdelen är slut såklart så att det inte fördröjer utredningstiden. 

Jag är inne på sista utredningsdelen, jag är så nära! Åkte hem med sprudlande lycka i bröstet av all framgång!

Fan vad jag är redo!

Utredningsmöte 7: Första mötet med psykologen

Första mötet med psykologen avklarat! Så härligt. Han var trevlig och lugn, men kändes lite svår att konversera med. Han var så tyst och "super-lyssnig". Jag antar att det ingår i psykologrollen. Hur som helst så ska du få höra om hur dagens möte gick!

Vi började med att jag fick introducera mig själv, vad jag kallas och när jag kom ut. Han frågade om hur jag växte upp som barn och hur min familj ser ut. Han ville specifikt veta om hur jag mått som transperson genom livet, hur min könsidentitet har sett ut genom åren och hur jag mått innan och efter insikten om att jag var en kille i en tjejkropp. Vi pratade inte så ingående om det först i början, utan jag skulle göra en annan grej först.

Jag fick fylla i ett formulär genom olika svar som jag kunde ringa in, alltså: "Alltid", "Ofta", "Ibland", "Sällan" och "Aldrig". Det var inget nytt för mig! Frågorna handlade om hur min könsidentitet och könsuttryck har funkat de senaste 12 månaderna. Till exempel: De senaste 12 månaderna har jag känt mig mer som man än kvinna. Vissa frågor var jättekonstiga och svåra att förstå, också dumt uttryckta som "Under de senaste 12 månaderna har jag känt att jag vill bli en kille". Hur många gånger måste vi transsexuella berätta att vi inte vill bli ett kön, utan att vi är och identifierar oss som man/kvinna. 

Efter att jag fyllt i det så diskuterade vi mina svar på ett fåtal frågor som han ville gå in djupare på. Det behövde inte handla om de 12 senaste månaderna heller, utan hur jag känt innan det också. Det blev mycket snack om just barndom till tidig ungdom. Mycket om vilka slags vänner jag hade, tjejer och killar, vad jag gillade och göra och så vidare.

Allt vi pratade om var inriktat på könsidentitet. Ett väldigt bra och värdefullt samtal! Jag fick till och med ut lite nytt, inte bara repetition från läkaren och kuratorn. Han sa att det verkade som att jag alltid har haft någon slags upplevelse att vara kille genom hela livet. Och så är det ju, på ett eller annat sätt. Kanske inte just att jag tänkte "jag är en kille" sen jag var 5, men det började med vissa tankebanor redan där. Skönt att han bekräftade att han förstod det och tog det till sig.

Och nu har jag blivit hemskickad med massa papper som jag ska fylla i och kryssa i. Jag skickar allt tillbaka i ett brev som han ska kolla på nästa vecka, och så ses vi näst-nästa vecka igen. Kul, kul!

Edit: Har nu svarat på alla frågorna, allt som allt 480 stycken. Det klarade jag av under en timma!

En insikt för både trans- och cis-personer

Är det inte bara så himla befriande för en själv som individ att se världen ur ett normbrytande (queert) perspektiv?

Jag känner verkligen inte att jag "behöver" vara på något speciellt sätt. Det finns ingen checklista för mig hur jag ska vara för att tillhöra ett kön, och samma sak gäller för DIG. Det enda jag behöver är att: Identifiera mig som man. Och voilà, jag är en man!

Jag behöver inte kunna klämma 10 öl eller gilla sport och motorer, spela tv-spel, vara brett byggd, kraftig, vältränad, stark, maskulin, heterosexuell, tuttfixerad, ha temperament, vara orädd, okänslig, stabil, o.s.v, o.s.v. Jag är ju som jag är och visst räcker det allt. Samma sak gäller också dig!

Så många mår dåligt över sina kroppar och utseenden just för att de inte stämmer överens med en idéelt "snygg man/kvinna". Och det är så jävla trist. Du är aldrig mindre ut av en man/kvinna för att du inte passar in i dessa ramar. Det ÄR svårt att se hur fantastisk man själv är och inse sitt eget värde. Men håll ut och öppna ögonen så att du kan hitta de olika slags vägar du ska gå för att kunna älska dig själv, just precis som du är som man, kvinna och annat!

Kallelse till psykologen!

Idag fick jag ett väldigt oväntat telefonsamtal! Det var nämligen psykologen i utredningsteamet som ringde mig. Han sa att min kurator hade skickat en remiss och att jag skulle få komma till honom! Jag blev så himla glad!

Han sa att vi kunde boka en tid, och jag sa att jag ville ses så tidigt som möjligt såklart! Och hör och häpna, jag ska redan få komma till honom i början av nästa vecka, till och med innan jag har mitt sista möte med kuratorn! Jag träffar alltså dem lite parallellt. Jag har även hört att det brukar vara så med psykologen och kuratorn, att man träffar dem parallellt ibland. Hans möten är en och en halv timma långa till skillnad från de andra som man har en timma med.

Om tempot hålls uppe så här så att jag får träffa kuratorn en sista gång och psykologen kanske upp till 3 gånger varje/varannan vecka, så lär ju jag få min diagnos innan årsskiftet! Ja, så länge min läkare får tid att titta igenom alla papper och godkänna mig, hon ska tydligen ha makten över det. Och hon är även den som har mest att göra och har minst tid. Så vem vet egentligen hur det blir! Hur som helst är jag lycklig av att det flyter på just nu!

Efter min diagnos blir det dags att träffa endokrinologen och efter det får jag mina hormoner utskrivna, makalöst! Första hormonsprutan lär hända någon gång mellan december-februari tror jag, helt beroende på vilka slags tider jag kan få. Det här är så spännande!