"Men du har ju tur, du ska vara glad för att..."

En kommentar för några dagar sen blev den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Nu är jag trött på att höra på varför jag har tur med hur jag ser ut eller om hur det skulle kunnat vara värre. Väldigt trött. Även om det sägs till mig med god avsikt så är det fortfarande inte upplyftande, inspirerande eller upplysande. Tvärt om!

Du kanske känner igen dig? Om du är transsexuell som jag och är i desperat behov utav diverse kroppskorrigeringar för att kunna stå ut med dig själv så har du säkert fått "uppmuntringar" med vilka maskulina/feminina drag du faktiskt har som kanske andra transkillar/transtjejer inte har, och därför ska du vara glad och förstå att du har tur. Du är kanske t.o.m. den som har sagt det till någon annan. När jag får höra att jag har tur med olika kroppsdrag som andra anser vara maskulina så blir jag ledsen, frustrerad och arg.

-Men tänk, du är lång och du har så manliga ansiktsdrag! Det måste du vara glad för, det har du faktiskt tur med. Det skulle vara mycket värre om du...

Anta inte att bara för att jag har vissa drag som anses vara "manliga" så täcker den lättnaden allt annat lidande som jag upplever p.g.a min kropp. Det blåser inte bort självhatet, ångesten och sorgen jag upplever av min kropp. Jag har en kvinnokropp. Punkt. Och jag är en man fast i den. Punkt.
En längd på 180 cm och käkben räddar inte den situationen. Mer än något annat önskar jag att jag hade fått födas i en kropp som reflekterar och representerar mitt sanna jag. Jag har ett skal som inte är jag. Jag har aldrig kunnat se mig själv i spegelbilden.

Dra inte upp exempel på olika kroppstyper som jag inte har som du tycker är mindre manliga, det finns verkliga transpersoner som har de kropparna och upplever extrem ångest och djup sorg över det. Vi är män och kvinnor födda i motsatta kroppar från våran könsidentitet. Vi kan aldrig få de rätta biologiska kropparna utan vi kan bara korrigera det vi har och hoppas på att det blir bra nog så att vi ska kunna bli lyckliga. Det är INTE lätt.

Jag har inte tur med att vara född så här. Visst kommer jag få mörkare röst och manligt utseende i framtiden på hormonbehandling. Jag kommer bli sedd som en man av omgivningen. Det gör mig lycklig att åtminstone kunna passera som den mannen jag är.

Men min bröstkorg kommer alltid vara smalare än mina höftben, och mina ben och min rumpa kommer vara kraftigare än min överkropp. Mina smala axlar kommer inte bli överdrivet mycket bredare och mina händer och fötter kommer fortsätta vara små. Det är p.g.a att jag är en biologisk kvinna. Det kommer ge mig sorg resten av livet. Jag behöver inte känna att jag har tur.