Utredningsmöte 3: Tredje mötet med läkaren

Den här gången var till för att vi skulle prata om min livsupplevelse av min könsidentitet. Min läkare bad mig uppskatta hur jag upplever mig själv genom att välja ett nummer på en skala mellan 1-10. Exempel: "Jag upplever mig själv vara en kille" - Då svarade jag 10, eller "Jag ser ut som en kille" - Då svarade jag 6. Då tittade hon förvånat på mig och sa "Oj, så mycket verkligen..?" på de svaren. Ja?

Det var konstigt att uppskatta ett nummer som skulle beskriva min upplevelse av frågorna när jag kan se på det från olika synvinklar. Ibland fick jag utveckla mitt svar men inte så mycket. Det kändes inte som att de numrena kunde säga någonting om mig egentligen.

Vi pratade också om hur jag mått på senaste tiden. Jag sa att jag har varit väldigt könsdysforisk, jag har haft det svårt med min kropp och har ofta varit ledsen p.g.a. det, kanske t.o.m upplevt ångestattacker. Jag berättade också att sorgen över min pappas död för 1½ år sen plötsligt har slått mig nu som jag tidigare inte helt kunnat gå igenom, och det har gjort mig ännu mer nere. Jag saknar honom...

Min läkare trodde att jag egentligen inte mår dåligt av min könsdysfori eller min pappa, utan att jag kanske är född sårbar. Jag öppnade upp mig med mina känslor och fick tårar i ögonen men fick inte någon respons på det jag sa. Hon tittade på mig granskande och sa saker som"Jag ser ju att du blir uppvevad när vi pratar om det här. Du verkar "labil", ostadig. Ditt humör går upp och ner. Du är nog depressiv". Så fort jag försökte förklara om eller försvara mig själv så kom hon med en motargument på hur jag egentligen verkar vara. Hon sa att må dåligt inte skulle hjälpa min utredning(?). Måste jag låtsas vara lugn och glad nu för att få hjälp?

Det kändes som allt jag delat med mig av kastades på marken och trampades på, och plötsligt var jag bara sårbar och labil, inte en transperson som lider och är i stort behov an medicinsk vård.

Hon rabblade upp saker ur mina äldsta journaler som fobi för mörker, sömnbrist och att jag mådde dåligt av det. Hon påstod att det verkade som jag har varit deprimerad till och från sen barndomen. Jag håller inte med om det och känner absolut inte igen det. Jag har mått dåligt ibland, jag har varit rädd och ledsen som alla har. Men jag har aldrig varit deprimerad förrns efter 2011 då pappa dog, då jag drabbades av allvarliga ätstörningar och upptäckte att jag var en kille fast i en tjejkropp.

Är det konstigt att må dåligt då och att verka känslig då jag berättar om det?

Hon sa att hon inte hade läst igenom alla mina journaler ännu. Det verkar stämma eftersom att i de papperna så står det att jag redan har utretts psykologiskt och att resultatet var att jag var frisk. Hon skickade remiss till min tidigare läkare ändå som ska utreda mig parallellt för att se ifall jag har någon psykisk sjukdom/är i akut nöd av psykologisk uppkoll. SUCK! Jag vill bara bli av med hennes del. 

Hon bokade in ännu ett till möte för att jag var så "labil". Får man inte gråta över sånt här? Bara en gång kvar, hoppas jag. Nästa möte är den 3:e juli.