Igår kom jag hem från Translägret i Norrtälje! Det blev tre väldigt fina dagar! Jag trivdes oväntat mycket bland alla fina transpersoner där. Jag tror vi blev 13 stycken ungdomar plus 6 ledare. Det kändes otroligt säkert bland dessa människor, ingen ifrågasatte en om transrelaterade ting utan förstod istället direkt vad man pratade om och kände. Jag har fått ta del av mångas berättelser och jag har bondat med nya personer. Det kändes också bra att träffa andra transpersoner som inte heller bara var transsexuella. Men jag bildade även en trio med två andra sköna ts-grabbar ;)
Det hölls flera olika föreläsningar, bland annat om sex, transhälsa och trygghet (brottsofferjouren). Vi badade, paddlade kanot, spelade kubb och jag försökte förgäves att spela fotboll. Vegansk mat serverades och för mig var det väldigt trevligt! De enda problemen var myggor och ofräna halvfulla dass som inte hade torv i sig från början! Du kan ju tänka dig hur det luktar... Haha det var så himla mycket drama kring att gå på toa!
Om det kommer anordnas ett till Transläger så kommer jag se till att vara där! En dag blir jag kanske ledare på ett sånt läger! Jag rekommenderar dig starkt som ung transperson att söka upp liknande events! För många var det till och med de bästa dagarna i hela deras liv, du kan ju tänka dig hur viktigt det blev för dem.
Det var det jag hade att säga om det. Ha det gött!
För mig är det superviktigt att ha andra transvänner. Utan att få ha träffat andra transpersoner så skulle jag inte vara här idag. Jag skulle inte vara lika självsäker och öppen, och jag skulle absolut inte veta vem jag var på samma djup. Jag skulle kanske leva olyckligt som en ung kvinna och inte fattat än vad som vart fel.
Jag undrar om jag skulle vara jag idag ifall jag inte skulle ha blivit vän med två underbara TS-killar när jag var 15 och 17 år. Jag undrar om jag skulle leva som kille ifall jag inte hade gått med i Transits samtalsgrupp och sedan stödgrupp: för unga transpersoner och transsexuella som är 15-25 år. Jag har fått otroligt mycket stöd och nytt självförtroende genom dessa människor, de vägledde mig till insikt, stolthet och mod. Jag skulle inte klarat mig lika bra utan dem!
Jag tror det är viktigt att kunna ha någon att prata med som förstår och känner igen sig. Man kan söka stöd på nätet, genom events eller grupper, t.ex via Transformering, RFSL, RFSL Ungdom, HBTQ Kojan och Transit bland annat. Alltid finns det något, ta vara på det.
I ett inlägg från förra månaden beskrev jag min ångest/dysfori över min kropp. Det blev ganska illa och mycket kändes hopplöst. Jag blev dessutom oerhört pessimistisk! Men för två veckor sen började jag försöka att rycka upp mig.
Jag försökte sluta "panika" över mitt tillstånd, jag lugnade ner mig och insåg att det kommer fortsätta vara så här ett längre tag till. På senaste tiden har det känts som att jag bara existerar snarare än att jag faktiskt lever. Det är som att jag bara väntar in framtiden och låter allting stå stilla tills dess. Och det är inte okej.
Jag vill egentligen inte sluta uppskatta livet runt om mig bara för att jag saknar ett sant yttre som känns som jag, och som speglar min sanna könstillhörighet. Det kan vara svårt men jag vill åtminstone försöka må bra, inte bara "okej" eller "sådär". Alla har sina egna knep och tekniker för att komma ur sin ångest. Och om du inte vet vad dina knep är ännu så skulle jag starkt vilja råda dig till att faktiskt tänka på det som gör dig glad och driven, och som tillfälligt kan "bota" dig ur dåliga tankebanor som leder till sorg och ångest.
Om ditt svar är "ingenting" så vill jag be dig att försöka igen tills du finner ett bättre svar. För något finns det alltid.
Jag använder knep som att alltid gå upp ur sängen innan 12:00. Gå ut ur ytterdörren och gå på en 10 min promenad, byta miljö och stimulera hjärnan. Laga och äta frukost, lunch och middag. Socialisera mig på något sätt. Jag ser alltså till att ha någon slags rutin eller åtgärd som får mig att känna mig levande och rörlig, bara så att jag inte fastnar och gräver ner mig i något slags mentalt svart hål där inget känns bra.
Vad gör du?
Igår tog jag studenten, åh så härligt! Jag kunde nästan inte sova under natten, jag var så nervös att jag vaknade med magknip. Vi hade en trevlig champagnefrukost med klassen tidigt på morgonen, avslutning i en kyrka och lunch i skolan.
Jag såg mest fram emot utspringet, men det var otroligt oorganiserat. Runt 20 klasser sprang ut och vi blev hopklämda i smala korridorer under 20 minuter. Det var kvavt, fuktigt och supersvettigt. Runt 500 personer, eller fler, stod utanför skolan, så vi fick inte ens en plats att springa ut på utan vi klämdes fram mellan människor. Hela klassen fick inte ens springa tillsammans.
Det var väl en besvikelse, mer besvärande än roligt. Men flaket var nice, de flesta var peppade, dansade och ropade! Man blev verkligen trött efteråt!
Vi hade en slutskiva på en MC-klubb som vi fick hyra gratis genom en klasskompis förälder och där hade jag det astrevligt. Billig sprit! Det vägde upp upplevelsen från resten av dagen. Så min dag var helt okej till slut.
Den här gången var till för att vi skulle prata om min livsupplevelse av min könsidentitet. Min läkare bad mig uppskatta hur jag upplever mig själv genom att välja ett nummer på en skala mellan 1-10. Exempel: "Jag upplever mig själv vara en kille" - Då svarade jag 10, eller "Jag ser ut som en kille" - Då svarade jag 6. Då tittade hon förvånat på mig och sa "Oj, så mycket verkligen..?" på de svaren. Ja?
Det var konstigt att uppskatta ett nummer som skulle beskriva min upplevelse av frågorna när jag kan se på det från olika synvinklar. Ibland fick jag utveckla mitt svar men inte så mycket. Det kändes inte som att de numrena kunde säga någonting om mig egentligen.
Vi pratade också om hur jag mått på senaste tiden. Jag sa att jag har varit väldigt könsdysforisk, jag har haft det svårt med min kropp och har ofta varit ledsen p.g.a. det, kanske t.o.m upplevt ångestattacker. Jag berättade också att sorgen över min pappas död för 1½ år sen plötsligt har slått mig nu som jag tidigare inte helt kunnat gå igenom, och det har gjort mig ännu mer nere. Jag saknar honom...
Min läkare trodde att jag egentligen inte mår dåligt av min könsdysfori eller min pappa, utan att jag kanske är född sårbar. Jag öppnade upp mig med mina känslor och fick tårar i ögonen men fick inte någon respons på det jag sa. Hon tittade på mig granskande och sa saker som"Jag ser ju att du blir uppvevad när vi pratar om det här. Du verkar "labil", ostadig. Ditt humör går upp och ner. Du är nog depressiv". Så fort jag försökte förklara om eller försvara mig själv så kom hon med en motargument på hur jag egentligen verkar vara. Hon sa att må dåligt inte skulle hjälpa min utredning(?). Måste jag låtsas vara lugn och glad nu för att få hjälp?
Det kändes som allt jag delat med mig av kastades på marken och trampades på, och plötsligt var jag bara sårbar och labil, inte en transperson som lider och är i stort behov an medicinsk vård.
Hon rabblade upp saker ur mina äldsta journaler som fobi för mörker, sömnbrist och att jag mådde dåligt av det. Hon påstod att det verkade som jag har varit deprimerad till och från sen barndomen. Jag håller inte med om det och känner absolut inte igen det. Jag har mått dåligt ibland, jag har varit rädd och ledsen som alla har. Men jag har aldrig varit deprimerad förrns efter 2011 då pappa dog, då jag drabbades av allvarliga ätstörningar och upptäckte att jag var en kille fast i en tjejkropp.
Är det konstigt att må dåligt då och att verka känslig då jag berättar om det?
Hon sa att hon inte hade läst igenom alla mina journaler ännu. Det verkar stämma eftersom att i de papperna så står det att jag redan har utretts psykologiskt och att resultatet var att jag var frisk. Hon skickade remiss till min tidigare läkare ändå som ska utreda mig parallellt för att se ifall jag har någon psykisk sjukdom/är i akut nöd av psykologisk uppkoll. SUCK! Jag vill bara bli av med hennes del.
Hon bokade in ännu ett till möte för att jag var så "labil". Får man inte gråta över sånt här? Bara en gång kvar, hoppas jag. Nästa möte är den 3:e juli.
Nu är det lite över 2 månader sedan jag började ta Cerazette. Jag har inga bieffekter alls, mår helt vanligt utan några egentliga besvär. Förutom ett. Jag har två menscykler i månaden sen jag började ta Cerazette.
Först får jag min vanliga mens på samma datum varje månad, men sen går det ungefär tio dagar och så kommer en till cykel under lika lång tid. Jag har precis påbörjat min vanliga menscykel igen i början av månad tre och jag hoppas att jag kan slippa den där andra denna månad. Jag ringde min barnmorska och hon tyckte det var väldigt ovanligt. Jag träffar henne den 10:e juni, då får vi snacka om det mer.
Det som är en bra förändring är att jag blöder mycket mindre. Jag hoppas det är ett tecken på att min mens börjar försvinna helt. Även om det händer 2 ggr/ månad så mår jag i alla fall bättre av att det är så lite och av att det inte pågår lika länge som det brukar.
Jag härdar ut en månad till, ser vad som händer, och sen får jag se vad jag bestämmer mig för att göra.
Om du har några fler frågor så kan du skriva det i en kommentar.
Fortsättning följer!
Info om Cerazette: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Lakemedel-A-O/Cerazette/
Bipacksedel: http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19971212000066
