Jag blir stoppad i skolkorridoren + en berättelse

Ibland blir jag stoppad i skolkorridoren och folk frågar mig vilket kön jag tillhör. Det är oftast ett gäng som står och viskar och så går någon "modig" fram och konfronterar mig och säger "HÖRRU är du en tjej? Eller är du en kille?". Eller så hör jag skitsnack bakom ryggen och fniss om att jag är konstig.

Det jobbigaste har varit när folk som inte har respekt säger åt mig att visa min kuk eller fitta då jag säger att jag är en kille. De behöver liksom "bevis", eller ska bevisa att jag har fel eftersom de fattar att jag är född med kvinnligt könsorgan och tror att det är ett giltigt argument.

Jag brukar inte svara på frågan eftersom det egentligen inte är deras ensak. Och om jag svarar kille så kan vissa skratta åt mig, ställa följdfrågor eller komma med motargument till varför jag inte är en kille. Jag tittar dem oftast i ögonen och bara går förbi istället för att slippa taskiga come-backs.

Det var jävligt jobbigt i början när jag precis kommit ut och började leva som kille. Mitt självförtroende var i botten och jag blev lätt stött. Jag kände skräck i kroppen och fick ökad puls när jag ensam gick förbi gäng eller någon som såg "tuff" ut. Jag gjorde en status på Facebook om det och jag förklarade problemet med en kort liten historia som jag skrev i du-form så att personerna lättare kunde sätta sig in i vad jag gick igenom. Så här såg den ut, och jag fick mer positiv respons och gillningar än förväntat!

Du går ensam längst en skolkorridor förbi ett gäng med fientliga och förundrade blickar riktade mot dig. Snart har du fullt passerat dem, men du hör viskningar bakom dig. Du snabbar på takten en aning dock utan att se stressad ut, såklart. Du hör ett förvånat skratt följt av "Men vad fan, jag ser verkligen inte! ÄR DET EN KILLE ELLER EN TJEJ??", och sedan någon som svarar "Men försök kolla på hans ansikte, kolla om hon har BRÖST!". 

Hjärtat slår, du tänker; ”Nej titta inte på mig!!”. Snart har du klarat dig genom hela den långa korridoren och kan slinka runt bakom hörnet och ner för trappan men du hör ändå några som ropar efter dig, "Men hallå, du där, är du en kille eller är du en tjej?!".

Nu har du äntligen klarat dig ner för trappan. Djupa andetag. Det gick bra den här gången, du slapp konfronteras. Du slapp använda din ljusa, tunna röst. Du slapp att de skulle komma närmare för att låta deras hårda blickar studera ditt ansikte och din sårbara kropp… För att döma dig, för att kunna placera dig så att du ska få plats i deras trångsynta och ovetande sinne. Du slapp att bli uppläxad än en gång med vad du är och inte är, och varför det är så. Du slapp att någon skulle kalla dig för en transa, någon som klär ut sig, en dum feministflata, någon som är förvirrad, i en fas eller bara något fult och oönskat.

Du slapp bli berättad för att killar inte vill ha någon som du, men att du skulle se ganska så okej ut om du bara skulle klä dig som en tjej. Du slapp höra att du inte ser ut som en kille. Du slapp höra att vad du än gör så kommer du aldrig vara en "riktig kille".

Du slapp bli frågad om vad du ska göra med din fitta, om du vill ha en kuk. Du slapp den här gången. Men du måste vara lika försiktig nästa gång.