Syrrans studentskiva: Raggare!!

Yeaaah, nu ska jag gå på min syrras studenskiva som raggare! 

Temat är att man ska va nåt som börjar på första bokstaven i sitt namn. Så det blev raggare! Känner mig sassy ;)

Stealth? Nej tack!

Att leva stealth innebär att man inte berättar att man är en trans-person då man passerar/"ser ut" som det könet man identifierar sig som (enligt normen). 

När jag först insåg att jag ville gå på hormonbehandling med testosteron så lärde jag mig att man ofta lever stealth då man passerar. Det kan bero på att man inte kan vara öppen med sitt förflutna/sin trans-status beroende på vart man bor, ens familj och vänner, eller för att man inte vill att folk ska veta, man vill kanske kunna smälta in och få vara en vanlig tjej/kille som alla andra cis-personer. Som den man egentligen skulle ha blivit från början. Så jag tänkte inte så mycket mer på det, mest bara "jaha, nämen jag berättar nog bara för nära vänner då och mina partners och sen kan jag vara som en "vanlig" kille"".

Men jag är ju inte som vilken cis-kille som helst. Jag har haft en sjukt annorlunda uppväxt, som tjej. Jag har växt upp med helt annorlunda förväntningar på mig, jag har anpassat mig till andra normer. Jag rör mig, pratar och har klätt mig annorlunda.

Hela mitt liv har jag föreställt mig att jag ska bli gravid och föda barn, jag har fått mens, har upplevt att få bröst och jag har ingen aning om hur det känns att ha ett kuk-stånd. Jag har fått dockor i present sen jag var en liten bebis, och flera andra ansedda tjej-saker, så vidare och vidare. Nu är det inte så att det är exakt så som jag ville ha det egentligen, att först behöva växa upp som flicka, men poängen är att jag skulle vara en HELT annorlunda person idag ifall jag var cis. HELT.

Jag respekterar andras val och vilja att vara stealth. Men just jag vill inte behöva ljuga om min uppväxt, mörklägga och editera, utan för mig är det viktigt att kunna dela med mig av mitt liv så som det var. Det är inte så att jag planerar på att öppna upp mig till alla som jag möter, liksom "Hej jag är en kille, men tekniskt sett föddes jag i en biologisk kvinnokropp!". Men det kommer säkert komma på tal då och då med personer som jag lärt känna okej mycket och som jag litar på. Och det verkar skönt, just nu i alla fall.

Jag vill inte behöva kunna stå upp och kissa, jag vill inte behöva låtsas ha en snopp när jag inte ens har en eller kanske inte vill ha en. Jag vill att det ska vara okej att vara precis som jag är. Om jag t.ex. skaffar en penisprotes så ska det bara vara för min skull och min komfort, inte någon annans.
Jag förstår att det är skönt för vissa att äntligen få bli och se ut som den man egentligen är, och kanske få smälta in som det. Men jag vill inte smälta in. Min största dröm är inte att få kunna vara vanlig. Jag är en stolt trans-person och vill finnas till hands för andra som söker stöd i sin trans-identitet. Jag vill att samhällets normer kring kön ska förändras. Jag vill också kämpa för det.

Jag vill vara öppen.

(Och jag vill göra en lika snygg trans-flagga i batik som ska hänga på min vägg!)

Jag blir stoppad i skolkorridoren + en berättelse

Ibland blir jag stoppad i skolkorridoren och folk frågar mig vilket kön jag tillhör. Det är oftast ett gäng som står och viskar och så går någon "modig" fram och konfronterar mig och säger "HÖRRU är du en tjej? Eller är du en kille?". Eller så hör jag skitsnack bakom ryggen och fniss om att jag är konstig.

Det jobbigaste har varit när folk som inte har respekt säger åt mig att visa min kuk eller fitta då jag säger att jag är en kille. De behöver liksom "bevis", eller ska bevisa att jag har fel eftersom de fattar att jag är född med kvinnligt könsorgan och tror att det är ett giltigt argument.

Jag brukar inte svara på frågan eftersom det egentligen inte är deras ensak. Och om jag svarar kille så kan vissa skratta åt mig, ställa följdfrågor eller komma med motargument till varför jag inte är en kille. Jag tittar dem oftast i ögonen och bara går förbi istället för att slippa taskiga come-backs.

Det var jävligt jobbigt i början när jag precis kommit ut och började leva som kille. Mitt självförtroende var i botten och jag blev lätt stött. Jag kände skräck i kroppen och fick ökad puls när jag ensam gick förbi gäng eller någon som såg "tuff" ut. Jag gjorde en status på Facebook om det och jag förklarade problemet med en kort liten historia som jag skrev i du-form så att personerna lättare kunde sätta sig in i vad jag gick igenom. Så här såg den ut, och jag fick mer positiv respons och gillningar än förväntat!

Du går ensam längst en skolkorridor förbi ett gäng med fientliga och förundrade blickar riktade mot dig. Snart har du fullt passerat dem, men du hör viskningar bakom dig. Du snabbar på takten en aning dock utan att se stressad ut, såklart. Du hör ett förvånat skratt följt av "Men vad fan, jag ser verkligen inte! ÄR DET EN KILLE ELLER EN TJEJ??", och sedan någon som svarar "Men försök kolla på hans ansikte, kolla om hon har BRÖST!". 

Hjärtat slår, du tänker; ”Nej titta inte på mig!!”. Snart har du klarat dig genom hela den långa korridoren och kan slinka runt bakom hörnet och ner för trappan men du hör ändå några som ropar efter dig, "Men hallå, du där, är du en kille eller är du en tjej?!".

Nu har du äntligen klarat dig ner för trappan. Djupa andetag. Det gick bra den här gången, du slapp konfronteras. Du slapp använda din ljusa, tunna röst. Du slapp att de skulle komma närmare för att låta deras hårda blickar studera ditt ansikte och din sårbara kropp… För att döma dig, för att kunna placera dig så att du ska få plats i deras trångsynta och ovetande sinne. Du slapp att bli uppläxad än en gång med vad du är och inte är, och varför det är så. Du slapp att någon skulle kalla dig för en transa, någon som klär ut sig, en dum feministflata, någon som är förvirrad, i en fas eller bara något fult och oönskat.

Du slapp bli berättad för att killar inte vill ha någon som du, men att du skulle se ganska så okej ut om du bara skulle klä dig som en tjej. Du slapp höra att du inte ser ut som en kille. Du slapp höra att vad du än gör så kommer du aldrig vara en "riktig kille".

Du slapp bli frågad om vad du ska göra med din fitta, om du vill ha en kuk. Du slapp den här gången. Men du måste vara lika försiktig nästa gång.

Utredningsmöte: Möte inställt.

Jag fick ett samtal från en receptionist och hon berättade för mig att min läkare tyvärr var sjuk och att detta möte behövde ställas in. 
Jag bad om att få ett nytt möte så snart som möjligt men det blir inte för ens den 18:e april och såklart tackade jag ja. Faktumet att det kommer gå så lång tid emellan olika möten har tyngt mig idag, och jag måste ställa mig in på att min utredning kan ta mycket längre än ett år eftersom att det kan bli fler problem på vägen och jag kommer inte heller kunna ta varenda mötestid som är möjlig.

Men jag ska försöka vara positiv, inte tycka synd om mig själv och se framåt i stället. Jag ska vara glad att jag har den här vården till hands i huvud taget ändå, och att jag lever ett fritt liv som transsexuell. Jag förstår att arbetsteamet för könsidentitetsutredningar är underbemannat och att det inte alltid finns tider nära inpå varandra, också eftersom att fler och fler transpersoner söker den här slags vården idag. Men ändå, det gör mig lite ledsen och jag hoppas att vården för transpersoner förbättras. Jag får härda ut och kämpa på, tänka på det som är fint ändå.