Reportage - Mitt panelsamtal under Pride!

Hur kunde jag missa att det fanns ett reportage om ett av panelsamtalen som jag deltog i under Pride? Reportaget heter "Frihet på nätet" och handlar om hur vi deltagande upplever internet som hbtq-person. Vi pratade om hur det kunde vara bra, dåligt, tryggt, säkert, farligt, förtryckande, befriande, informativt och massa annat!

Utdraget citat från mig: "Det hjälpte mig jättemycket när det gällde att hitta information i transfrågor och det hjälpte mig att bli bekväm i min identitet"

LÄNK!: http://www.stockholmpride.org/Pride-House/Reportage-och-bilder/Frihet-pa-natet/

                                                                                          Foto: Mattias O

"Men du skulle kunna vara en så snygg tjej"

Jag brukar inte bry mig om att komma ut till nytt folk som tror att jag är en tjej och t.ex. säger "hon". Det känns oftast inte värt ifall jag kanske träffar dem ytligt och kort och ändå inte kommer träffa med dem igen, eller ifall jag inte ens hinner förklara. Men om jag samtalar med någon ny som påpekar att jag är en tjej, t.e.x genom att säga "du är en väldigt maskulin tjej" eller "du är en speciell tjej", så måste jag säga att jag visst inte är en tjej utan en kille. Det skulle inte kännas rätt att låta det passera förbi. I dessa lägen måste jag stå upp för mig själv.

Men när man kommer ut som transsexuell till nybekanta/främlingar så är det inte alltid så att de förstår. Vissa har aldrig hört ordet "transperson" förut och de flesta har inte koll på vad att vara transsexuell innebär. Många misstar sig och tror att jag är en tjej som "vill bli kille". De tror att vara transsexuell på något sätt är ett val, en preferens över att vara en cis-person. Och dem kan inte ha mer fel än så.

Jag "byter" inte heller kön, utan jag korrigerar kroppen till det könet jag tillhör, jag förändrar kroppen så att jag kommer kunna se ut som den killen jag är. Hur min kropp än må se ut så förändrar det inte faktumet att jag alltid varit en kille, jag har aldrig varit en tjej. Jag har bara sett ut som det enligt normen. 

Det värsta argumentet folk kan dra till varför jag borde leva som tjej istället för kille, är att jag skulle vara en så snygg tjej. Det skulle ju vara så mycket lättare för mig då, att vara en het brud med snygg kropp istället för att bli en okej-snygg kille utan kuk som de flesta inte kommer uppskatta. Herregud. Det visar ju bara på att majoriteten inte förstår att man inte kan "bli en tjej igen" om man har en permanent upplevelse av att vara en kille. Samhället är så outbildat.

Jag blir upprörd när jag hör den kommentaren. Som om transsexualism kan vara ett val, något man kan övervinna. Som det inte vore något allvarligt, trots att det får så många att skada sig själva, tänka självmordsbenägna tankar och faktiskt begå självmord. Det är inget att underskatta eller att sopa under mattan.

Om jag skulle vara tvungen att leva som kvinna så skulle det ta kål på mig till slut. Jag skulle bli så olycklig så att jag inte skulle bry mig om att ta hand om mig själv. Jag skulle vilja skada mig själv, min kropp. Jag skulle hata mig själv och bli så äcklad av hela min existens. Jag skulle nog inte finna någon anledning till att fortsätta leva då jag skulle vara så olycklig. Så nej, det skulle inte bli lättare för mig att leva som "en snygg tjej". Det funkar inte så. Man måste få bli den man är innerst inne och den man önskar att vara, alla transpersoner ha rätt till det. Ingen utanför ska ha rätt till en åsikt om hur ens kropp ska bli eller fortsätta vara.

Det är upp till en själv vad man måste göra för att bli lycklig, hel och bekväm.

Hej nästa del i utredningen, hejdå Cerazette!

Jag ringde till ENID-avdelningen på Huddinge Sjukhus idag och kollade ifall jag hade fått en tid till nästa del i utredningen. Och det hade jag minsann fått! Den 10:e September bär utredningen av igen efter en paus under sommaren! YES!

Jag har slutat ta Cerazette (östrogenfria mini p-piller) eftersom det inte hjälpte mig att bli av med mensen. Jag vill inte fiffla med andra preventivmedel, jag orkar inte riskera att gå igenom samma sak igen. 2-3 menscykler i månaden + andra biverkningar. Jag får fortfarande inte börja med stopphormoner för min läkare. Jag ska försöka snacka med psykologen/kuratorn om detta och försöka tvinga henom att åtminstone skickat en remiss till endokrinologen med min önskan. Sen kan ju endokrinologen neka men jag vill i alla fall försöka, jag tror faktiskt att min läkare har fel. Jag har rätt till det här.

Jag måste ställa in tiden med gynekologen på SÖS som min läkare trodde skulle kunna hjälpa mig. Jag är ute på landet den här veckan och jag hinner inte tillbaka till Stockholm tills den 26:e augusti då jag egentligen skulle träffa henne. Hon skulle ändå inte kunna skriva ut det till mig, barnmorskor/gynekologer skriver endast ut preventivmedel och andra läkemedel som inte är hormoner, och som sagt vill jag inte testa mer preventivmetoder, så hallåå. Stopphormonen jag söker heter Gonapeptyl Depot och är till för att minska produktion av könshormoner i kroppen och det måste en endokrinolog skriva ut.

Att passera är läskigt!

Att uppfattas av andra som det kön man själv identifierar sig som kallas att passera, det är i alla fall ett sätt att passera på. Och det är många transpersoners dröm att en dag i livet nå en punkt då man får se ut som sitt sanna kön och slippa bli felkönad. Jag vill t.e.x. inte bli sedd som en tjej utan som en kille. Men det kommer inte hända för ens jag låter och ser ut som en biologisk kille eftersom de flesta människorna tror att biologisk kön och könsidentitet alltid hör ihop. Så om min kropp ser ut att vara en "tjejs" och ifall min röst låter ljus så kommer de flesta direkt tro att jag är en tjej, inte en kille.

Det händer att jag passerar då jag inte pratar och innan nån fått tid att se på mig en längre stund. Men det handlar oftast om ett par ynka sekunder. Så fort jag öppnar munnen så "rättar" sig folk till att säga "hon" och kanske ursäktar sig. 

En sak som är intressant är att jag nästan alltid passerar ute på fester, barer och klubbar! Det är någonting med att folk blir fulla som gör att de inte kan lägga märke till min ljusa röst och kurviga former. Kanske bidrar också mörkret av natten. Det känns otroligt skönt att bli kallad "han" och "kille" utan ifrågasättande från nya personer som inte ens känner till att jag är trans.

Men ibland känns det läskigt att passera. Och det är i dagsljus då folk är nyktra och har hela sin analytiska förmåga i spel. Få gånger har jag lyckats passera som kille en längre tid i dagsljus för vissa som jag tidigare inte träffat. De tror alltså att jag är en cis-kille, en biologisk kille som identifierar sig som kille - alltså inte en transkille. Visst blir jag glad att dessa nya människor säger rätt pronomen och ser mig rätt, men på samma gång måste jag fortsätta nå upp till det dem tror att jag är. 

Det som är jobbigt är att jag får pressen på mig att nå upp till normen av en cis-kille. Jag tänker hur en cis-killes kropp ser ut, hur han låter, rör sig och hur han pratar. Jag jämför mig med honom och känner mig hopplös. 

För under dessa kläder, den manliga attityden och det kortklippta håret så har jag biologiskt en kvinnokropp som man inte skulle kunna skilja från någon annan cis-tjej. Jag har ingenting som kan bevisa för någon att jag faktiskt är en kille förutom genom ord som många inte ens tror på.

I panik gör jag rösten mörkare, svarar kort till andra och ser till att inte röra mig feminint. Jag hukar mig fram så att brösten blir 100% osynliga och håller armarna i kors över dem. Ett felsteg så är jag avslöjad, jag vill inte att dem ska märka! Jag är livrädd för att inte passera, eller snarare sluta passera. Det gör så himla ont när folk plötsligt stannar till och studerar mig, lystrar till min röst och sen ändrar mitt pronomen och andra benämningar kring min könstillhörighet. De tror att vad dem ser är det jag är. Jag blir en tjej för dem. 

Då vill jag bara slita av mitt eget skinn som en One Piece jumpsuit och visa vad som gömmer sig under, en kille precis lika riktig som alla andra killar!

Jag blir ledsen och arg över hur annorlunda min kropp blev från mitt manliga sinne och jag kan ibland bara se mig i spegeln med ångest och hat. Det kan bli så tröttsamt så att jag inte kan hjälpa mig själv från att känna mig misslyckad och värdelös.

En dag vill jag kunna titta mig i spegeln och se mitt egentliga jag. Då ska även alla andra få se vem jag egentligen har varit under ytan hela mitt liv. Kanske förstår dem också då hur kämpigt det har varit att tidigare inte kunna få ha synas som mig. Jag vill slippa oroa mig för ifall jag kommer passera som kille eller inte. Jag vill slippa oroa mig för att bli sedd som tjej. Jag längtar tills den dag då jag passerar i dagsljus och kan slappna av och njuta av det, då jag har ett yttre och en röst som backar upp mig och inte missleder folk runt omkring.

Foto på mig av min syster.

Prideparaden!

I år gick jag med i pride-paraden! Jag och en polare dansade, sjöng och skrek längst fram bakom QX-flaket! Det var superkul men jag blev så otroligt himla varm och trött. Och uttorkad! Nästa gång ska jag ta med mig mer vätska. Jag älskade alla som hurrade i paraden, alla utklädnader och all musik! Det gjorde mig också glad att se alla i "publiken" som hejade på, vad många det var i år!

På den här videon syns jag: http://bambuser.com/v/3786606, bredvid min dansande tröjlöse vän med solbrillor och rött hår, det är inte lätt att missa honom och hans fist pumping ;) Jag har en halvgrå/halvblå tröja, en grå keps, shorts och jag viftar med en Pride-flagga. Vi syns i mitten av bilden längst fram mellan 01:00 - 04:00! Han och jag dansande hela vägen genom paraden!

Edit: De har bytt ut videon Konstigt det är ett helt annat (reklam)klipp som vi inte är med på. Också fint dock!

Jag brukar inte vilja gå med i paraden, det här blev den andra gången gillt, men nu är jag verkligen peppad på att gå nästa år igen eller på att vara på ett flak! Hoppas ni andra som var på Stockholm Pride hade en underbar festival, ta hand om er!

                                                             Kort video på Pride-paraden!

                                                     

Musikfestivaler och felköning, äntligen Stockholm Pride!

Efter tre festivaler tätt inpå varandra, många dagars festande och drickande, så har jag landat i Stockholm för att vila upp mig inför Stockholm Pride! Det har vart så himla kul, nytt och spännande. Mitt första festivalår var en stor start! Jag såg många grymma grupper och band och jag har hängt med så skönt folk!

Men allting har inte varit av glitter och glädje. Åter igen så blev jag bemött som kvinna vilket gjorde mig arg och irriterad för det mesta. Jag blir så upprörd över att min kropp inte kan bevisa mitt sanna kön, inte ens min röst som jag försöker försvara mig med. Jag känner mig liksom maktlös. Jag blev även sexuellt trakasserad av diverse killar genom idiotiska utlåtanden och gester på grund av mitt biologiska kön. Det var den värsta delen av festivalen, felköning, trakasserier och sexism.

Stockholms Pridefestival har dock varit annorlunda! Jag känner mig hemma och sedd för den jag är. Jag inkluderas, trots att transpersoner under denna festival inte är lika synliggjorda som andra medlemmar av hbtq-communityt. Det har redan gått 3 dagar sen festivalen drogs i gång och jag har jobbat under två av dem! Jag deltog i två panelsamtal i Pride House. Jag skriver ner rubrikerna på samtalen nedan och klipper in citat från beskrivningen från Stockholm Prides hemsida.

"Nätet - en queer verklighet för unga?": I ett panelsamtal möts internetanvändare i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vi diskuterar frågor så som identitet, integritet, möjlighet, frihet, relationsskapande, kränkningar och egenmakt.

"Ögonblicksbild från skolkorridoren": Under detta panelsamtal samlas unga som går i högstadiet för att svara på frågor och ge en ögonblicksbild av hur det är att vara ung och hbtq idag. Vi får en inblick i hur jargongen är i högstadieskolornas korridorer. Har de senaste årens kampanjer mot homo- och transfobi gjort det lättare att komma ut i skolan, eller tystas fortfarande dessa frågor ner?

Det var intressant att höra om de andra paneldeltagarnas erfarenhet och om deras tankar och känslor. Vi lyckades upplysa, inspirera, utbilda och engagera flera i publikerna. Det kändes väldigt värt att delta och framför allt kul! Jag ser fram emot de kommande Pride-dagarna, jag ska se till att ha superkul! Vi kanske ses där ;)