Förra veckan var jag på reggaefestivalen Öland Roots. Det spelades det skön musik och jag omgavs av en skön vibe från soft och trevligt folk. Men jag upplevde också svårigheter med hur jag blev bemött av de som inte kände till min könsidentitet.
Jag jobbade volontärt som gate-vakt för entréingångarna till campingområdet (jag kollade band, glasflaskor och såg till att folk inte plankade in). Jag satt i två 5-timmarspass och sa hej till alla som ville in, pratade lite med vissa och välkomnade dem in på området. Många uppskattade det och tyckte jag var superskön!
MEN då folk ville berömma mitt trevliga bemötande så sa de att jag var en "skön tjej, en cool brud, fin tös" o.s.v. Om folk snackade om mig i tredje person så sa de bara "hon". Jag valde att inte ha binder på mig under festivalen utan bara en träningstop och det hjälpte folk att anta att jag var tjej. Jag blev liksom besviken och obekväm och gick helst runt med en hoodie trots att det var sol och 25+ grader. Jag blev så förbannad att jag inte kunde bevisa att jag var kille på något sätt utan att behöva övertala folk eller förklara min livshistoria. Jag ville så gärna att min kropp och min röst skulle kunna spegla mitt sanna jag som jag vet att jag egentligen är.
Jag måste välja bort min binder eftersom jag har smärtsamma problem med min rygg p.g.a. av binding och är tvungen att vila från det en längre tid. Det har varit tufft för mig. 2 veckor tidigare var jag på Glastonbury festival och blev även kallad "miss, lady" och "she" hela tiden. Och snart är jag iväg igen på Emmaboda festivalen om några dagar. Ytterligare en prövning på hur ofta jag orkar bli "felkönad". Än så länge har jag överlevt men det känns alltid som en bitch-slap i ansiktet eller som att magen blir till en stenklump och jag mår mentalt illa. Men en festival är en festival, såkart blir det kul också!
Vid det här laget vet man hur ens kropp kommer fortsätta reagera på p-pillret. Och för mig verkar det som att jag helt enkelt kommer ha små blödningar 2 ggr i månaden. Jag har försökt be om stopphormoner men min läkare säger till mig att av alla sina FtM-patienter så har ingen gått på stopphormoner(?). Så vitt jag vet så har alla mina bekanta FtMs från 17-19 år gått på stopp innan diagnos och testo, även om de hunnit fylla 18 år.
Hon sa att endast de som fotfarande går igenom puberteten eller ännu inte har gått igenom den får stopphormoner. Hon skickade åter igen en remiss till den transkompetenta barnmorskan på söder som kanske kan skriva ut det åt mig.. Jag är osäker men jag orkar inte fiffla med p-piller längre så det är värt ett försök eftersom att min läkare inte hade någon aning om vad jag pratade om. JAG VILL BARA KUNNA FÅ BLI AV MED MENSEN, TACK!
Aja. Om jag inte får stopphormoner så ska jag i alla fall byta till Mini-Pe, ett annat östrogenfritt p-piller som kan ställa in mensen, i augusti efter alla festivalerna jag ska gå på.
Idag blev jag klar med läkardelen i utredningen! Åter igen fick jag uppskatta ett nummer mellan 1-10 som svar på olika frågor. Denna gång handlade det mest om sexualitet. Det var ganska personliga och intima frågor, dock kände jag mig bekväm i att svara på dem.
Hon frågade mig hur jag såg mig själv i sexuella fantasier och sexuella drömmar (som "man"/"kvinna"), om jag blir kär och/eller attraherad av tjejer, killar eller båda, om vilket kön jag kanske helst föredrar, om hur jag upplevde sexet med respektive män och kvinnor, ifall jag kände mig mer bekväm med det ena könet än det andra och om jag legat lika mycket med båda.
Hon frågade sedan hur jag definierar min sexuella läggning och ifall jag tror att min sexualitet (inte läggning) har förändrats sen jag insåg att jag var en kille och ifall jag tror att den kommer förändras i framtiden. T.ex ifall jag varit mer bekväm i min kropp tidigare i sexuella sammanhang, hur pass bekväm jag är idag och ifall jag kommer bli mer/mindre bekväm i framtiden ifall jag får gå igenom en fysiologisk transition.
Det blev privat och möjligtvis inte helt relevant till könsidentitet och viljan att förändra kroppen, men det kändes relevant för just mig eftersom att min könsdysfori faktiskt skapar problem för mig i sexuella sammanhang och det skulle bli mycket lättare ifall jag fick korrigera kroppen. Därför är det otroligt viktig för mig att faktiskt få hormoner och undergå kirurgiska ingrepp som kan få mig att se ut som en biologisk man så mycket som möjligt. Jag vill faktiskt ha sex och kunna njuta av det fullt ut, inte drabbas av ångest.
Hon frågade även hur viktigt/oviktigt det var för mig med biologiska barn och om jag vill ha några i framtiden, även ifall jag skulle kunna tänka mig att bli gravid.
Efter denna checklista gick vi vidare till en psykiatrisk undersökning där jag kort och gott svarade på frågor om hur mitt psyke ligger till. Frågor så som om tvångsbeteenden/impulser, röster i huvudet, depression, panikattacker/ångestattacker, sociala sammanhang, självskadebeteenden, missbruk, självmordsförsök/självmordstankar och så vidare. Allt gick bra, smidigt och snabbt.
Sen blev det dags för mig att försöka rätta till alla missförstånd som skedde under förra mötet då min läkare misstänkte att jag var bipolär baserat på mitt "uppvevade"/"labila" beteende.
Jag berättade hur besviken jag kände mig över förra mötet och varför jag var så uppvevad då vi pratade. Jag förklarade att jag blev upprörd när hon slängde symptom som hon tyckte visade på psykisk ohälsa i ansiktet på mig när jag pratade om så känsliga ting och hur jobbigt det kändes eftersom hon missförstått mig.
Hon lyssnade lugn och tog in det jag sa, allting gick superbra och jag är inte länge orolig över bilden hon har av mig. Hon sa till mig att hon visst faktiskt missförstått mitt beteende från förra mötet och att det var bra att jag tog upp det och förklarade det hela för henne. Hon önskar inte längre att utreda mig för något annat vid sidan av och misstänker ingen psykisk ohälsa hos mig.
Nu väntar jag på remiss till psykologen eller kuratorn, snart kommer jag äntligen komma in på nästa del. Fortsättning följer!
