Att inte alltid orka med sin kropp

Jag vet att jag inte kan påskynda min medicinska transition tidsmässigt. 

-Varför ska man stressa upp sig över ett problem som man inte kan göra något åt?
-Man ska göra det bästa av livet och se det från den ljusa sidan.
- Man ska ta det lugnt och inte ta åt sig. 

- Man ska älska sig själv så gott det går.

 Ja, det låter ju bättre än att hata sig själv över hur man ser ut och hur man låter. Men det tänket har inte funkat för mig den senaste månaden direkt. 

Jag har börjat bli ledsen nästan hela tiden. Jag känner mig mer obekväm och mer självkritisk. Jag hatar hur jag ser ut och hur jag låter, och jag känner hatet i hela kroppen som om det vore ett pulserande organ inom mig. Jag orkar nästan inte alltid gå upp ur sängen. Jag vill sova bort all tid tills dagen jag får börja testo och operera bort brösten. Nu när jag fixat plugget och den stressen är över, och nu när jag inte lider av ätstörningar längre, så flyttas fokusen i stället till alla dessa ångestkänslor som jag försökt förtrycka. 

Varje morgon behöver jag åtminstone prova 5 outfits och det slutar mest bara med att jag faller ihop på golvet och lipar, för inga kläder hjälper mig att se ut som en man medans jag har den här kvinnokroppen som är tankad med östrogen. Det blir svårt att ta mig till skolan. Jag sover dåligt. Jag orkar inte vara utan min binder. 

Jag fattar inte vad som händer, det är som en storm inom mig.

Jag vet inte när eller hur nästa person eller situation ska trycka på mina knappar så att den här ångesten och sorgen kommer välla över mig. Ibland hyperventilerar jag, pulsen ökar och det känns som att jag kommer kvävas och få hjärtattack på samma gång.

Jag känner mig bara jobbig och komplicerad. Jag har inte lyckats vara glad en hel dag på ett långt tag. Vad fan är det som händer med mig? Jag ska söka hjälp hos någon som kanske kan hjälpa mig att dämpa ångesten. Suck..