Idag ställde jag ut ett självbiografiskt konstverk angående min könsidentitet på Galleri 40 vid Slussen. Vid sidan av fanns det en berättande text som beskrev vad verken skildrade. Jag fick mycket positiv respons, folk tyckte det var fint, starkt och rörande. Inte många torra ögon ;)
Det var slututställningen för min Bild och Form-klass! Det var underbart. Här är lite mobilbilder av min konst, och för de som vill läsa texten så kommer den finnas längst ner efter bilderna.
I
Jag har alltid tyck om när jag fått vara del av ”grabbgängen”. Så länge jag kan minnas har jag gillat när folk kallat mig ”pojkig”. Ifall jag någonsin har blivit ”misstagen” som pojke så har det alltid känts rätt. Men jag förstod inte varför jag kände så.
Under mina tidiga tonår klädde och sminkade jag mig själv på ett sätt som stämde in med normen för hur en ”snygg tjej” skulle se ut. Och visst fick jag komplimanger och beröm för mitt utseende, mitt smink och mina kjolar. Flera gånger fick jag höra att jag borde bli modell.
Hur var det då möjligt att all den här bekräftelsen jag fick inte gjorde mig glad? Hur kunde det vara så att det fick motsatt effekt än förväntat och gjorde mig än mer förvirrad än vad jag från början varit? Jag kände mig som en clown i alla mina tjejkläder och i sminket. Jag kände mig konstig, äcklig, ful och vidrig. Jag hatade min kropp. Jag hatade min röst och mitt kroppsspråk.
I
I
Hösten 2010 började jag gymnasiet. Det skulle bli en ny start för mig, mitt hår var kortklippt, garderoben rensad från tjejkläderna och Bh:arna slängda. Jag trodde att min bisexualitet var anledningen till att jag kände mig förvirrad och ville klä mig maskulint. Nu när jag kommit underfund med det skulle jag väl ändå äntligen må bra?Men, det tomma hålet jag kände inom mig växte. Jag slutade äta och ta hand om mig själv. Innerst inne visste jag att jag inte var en tjej, men vad var jag då?
Det skulle ta mig ytterligare två år innan jag förstod det jag kanske egentligen redan visste om mig själv men inte velat acceptera. Två år innan jag faktiskt accepterade det och berättade för min familj. Två år, innan jag ställde mig framför hela klassen, mina lärare och kom ut – som kille, som Robin.
Känslan av att bli kallad mitt rätta pronomen, han var obeskrivlig. Pusselbitarna hade fallit på plats! Att äntligen öppet vara bror, son och killkompis kändes helt otroligt galet jävla underbart och framför allt fruktansvärt befriande.
Ätstörningarna blev lättare att handskas med eftersom att jag nu förstått vem jag var. Behovet av att bestraffa mig själv försvann successivt och idag är jag stolt över att jag vågade ta beslutet att börja leva som den jag är.
I
I I
Idag mår jag bättre än någonsin. Vissa dagar känns förstås tyngre än andra och jag kämpar ibland med att orka leva med den kropp jag är född med. Men, jag vet vad jag vill och det är det viktigaste. Jag drömmer om att bli sedd som en biologisk man och fortsätta vara accepterad för den jag är. Det finns medicinsk hjälp av olika slag för mig att få för att skapa ett mer maskulint yttre. Oavsett om jag väljer att ta hjälp av hormonbehandlingar eller kirurgiska ingrepp för att korrigera mitt yttre, oavsett hur ”långt” jag vill gå i min behandling så är jag en kille, har alltid varit och kommer alltid att vara.
Vad jag väljer att göra med mitt liv och min kropp är min ensak och vad andra tycker är inte viktigt. Jag kan inte kräva att alla ska förstå fullt ut eller acceptera den jag är, men där emot kräver jag att få samma respekt av andra som jag själv ger.
”Jag får vara den jag är när jag inte blev som jag skulle" - Noah Widqvist
